Tio över ett

Länk till adlibris och bokus

I Kiruna finns en av världens största och modernaste underjordsgruvor. Här har LKAB brutit järnmalm sen tidigt 1900-tal och många i och kring Kiruna arbetar så klart med gruvindustrin. Men brytningen av järnmalm i gruvan gör att marken ovan jord deformeras och sjunker och därför måste hela Kirunas centrum flyttas.

Det är om nätterna som sprängningarna i gruvan sker. Är man vaken då går det att höra sprängningarna och ibland kan man till och med känna hur marken skakar när det bildas sättningar i malmberget.

Maja har sen en tid tillbaka börjat ställa klockan på tio över ett varje natt för att vara vaken när sprängningarna sker. Maja är nämligen livrädd att sprängningarna en natt ska orsaka ett riktigt ras och att hela staden då kommer att rämna och att hela hennes familj kommer att dö. Hon litar inte ett dugg på alla gruvbolagschefer som säger att stan är säker och att ett ras omöjligen kan inträffa. Så Maja ställer klockan varje natt för att kunna vara vaken och rädda sin familj ifall det behövs. Och med sin mobil filmar Maja sig själv när hon är vaken om nätterna, när hon är livrädd och panikslagen, och om dagarna filmar och dokumenterar Maja Kiruna. För tänk om hennes film är allt som är kvar efter ett ras?

Maja och hennes familj bor i ett av områdena som ska rivas och LKAB kommer att ersätta dem med en ny lägenhet, men Maja vill inte flytta. Hon vill bo kvar i Bläckhornen med bästa kompisen Julia tvärs över gatan, men inte ens bästa kompisen får hon ha kvar. Julia hus ska också rivas, men Julias mamma har bestämt att de ska flytta från Kiruna till Luleå. Och oron över hur Maja ska överleva utan Julia tillsammans med oron för vad Albin, killen Maja är kär i, tycker om henne, läggs till oron över att Majas familj skulle kunna utplånas i ett ras. Till slut går det inte längre. Sömnbristen och all oro och rädsla inom Maja blir för stor och Maja kollapsar.

Ann-Helén Laestadius har skrivit sin absolut bästa bok hittills. Kanske en av årets bästa till och med. Tio över ett rymmer så väldigt mycket: vänskap, kärlek, framtidsoro och panikångest. Här finns de välmenande föräldrarna som inte vet hur de ska hantera sin dotters rädsla, en kompis som vill ställa upp men som har egna bekymmer att tampas med, en tonårskille som som får stå för något hans farfar representerar. Och så flytten av en hel stad på detta. För mig som skåning känns den norrländska miljön med antingen ständigt ljus eller mörker, packad snö, sparkar och täckbyxor, samer och meänkieli både spännande och intressant. Och jag som inte direkt snubblar över några norrländska nyheter finner hela Kirunaflytten väldigt intressant. Jag börjar googla en massa om Kiruna och LKAB, om stadsflytten och Bläckhornen och andra platser som nämns i boken. Jag vill se hur det ser ut innan det inte längre finns. För rivningen har börjat.

Självklart kände jag till denna stadsflytt innan jag började läsa Tio över ett, men jag har inte funderat så mycket på hur många människors liv och vardag som kommer att påverkas. Hur hade jag själv reagerat om jag tvingades flytta? Jag vet inte.