Carole Wilkinsons Drakväktaren är första delen i en trilogi om den kinesiska flickan Ping som kan tala med drakar. Handlingen utspelar sig för länge sen i Kina, närmare bestämt år 141 f.Kr, då Kina styrdes av kejsare och då drakar fortfarande levde.
Ping är en slavflicka som arbetar för den kejserliga drakväktaren. Hon hjälper till med att ta hand om djuren, att laga mat, städa, ja, hon gör det mesta och hon får utstå hård behandling av sin herre, Mäster Lan. Hennes enda vän är råttan Hua som hon håller gömd för sin Mäster. Det är egentligen Mästern som ska ta hand om drakarna, men han är lat och Ping har fått ta över även denna syssla. Ursprungligen hade drakväktaren hand om ett dussintal drakar, men endast två återstår nu. När den ena av dem dör förstår Ping att den andre drakens liv är i fara och hon bestämmer sig för att hjälpa draken fly.
Ping märker att hon har en sällsynt förmåga: hon kan kommunicera med draken. Draken, som berättar att han heter Danzi, är svag efter att i många år varit inlåst i en fånghåla och efter att ha skadat sina vingar under flykten, men han är fast besluten om att han måste ta sig till havet. Havets vatten har en helande förmåga på drakar och att ta sig till havet är enda sättet för Danzi att få ny kraft. Ping blir hans följeslagare på den långa och farliga vandringen. De måste hålla sig gömda för att inte skrämma människor som inte är vana vid att se drakar, och de måste också hålla sig undan från drakjägaren som lovat kejsaren att fånga in draken. Men viktigast av allt är att skydda drakstenen som Danzi så noga vaktar över.
Jag tycker väldigt mycket om beskrivningen av draken som en uråldrig och vis varelse, beskrivningen av hur han gör olika ljud beroende på sinnesstämning är fascinerande, hur han pinglar som bjällror när han är nöjd eller glad och hur ljudet förvandlas till gälla metalliska knivskärande ljud när draken är missnöjd. När jag föreställer mig både draken och ljuden tänker jag på kinesiska eller andra asiatiska skådespel där utklädda skådespelare i stora masker agerar drakar och har bjällror kring fotlederna som låter för varje steg de tar. Drakväktaren är en annorlunda fantasy som snarare är en blandning av fantasy och historisk roman, något som jag uppskattade även hos Naomi Noviks Hans majestäts drake och som jag finner väldigt fängslande. Wilkinsons ambition tycks också vara att introducera sina läsare till österländsk filosofi och draken fungerar nästan som en vis guru som vägleder Ping med sin livskunskap och kryptiska meningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar