Onanisterna

Finns bl.a hos adlibris och bokus

Onanisterna. Det är en titel som i alla fall avskräcker mig. Vad är det här för en bok, liksom? Grabbig? Ja. Mycket "hö-hö-grabbgarv"? Jo. Sviniga killar? Jadå. Men också väldigt rolig och väldigt ärlig och jag störtgillade! Fast hade det inte varit för att Lisa Bjärbo och Per Bengtsson mer eller mindre hyllade Patrik Lundbergs bok i sin podd Allt vi säger är sant, så hade jag nog tyvärr aldrig läst den här boken, vilket hade varit väldigt synd. Onanisterna är väl värd att uppmärksammas!

Kim och hans polare Simon, Dino och Frallan var skolans kungar på högstadiet och gymnasiet. De var killarna som hördes och syntes mest och som bjöds på alla fester. Men nu är plugget över och Kim slarvade precis som många andra bort sista tiden på gymnasiet och måste nu istället läsa upp sina betyg på komvux. Och med höstterminens start smyger sig insikten om att Kim och hans grabbgäng inte längre har samma höga status sakta på. Det är inte längre lika kul med taffliga kukskämt och det är inte alls häftigt att som nittonåring bo hemma, vara luspank och tvingas köra lillsyrran till stallet varje kväll.

Men trots att det till en början inte direkt verkar som att Kim har så mycket ambitioner, hans liv består mest av filmkvällar, pizza, fotboll och fest med grabbarna, så har han det. Han vill skriva, helst vill Kim bli journalist, men några skrivjobb finns knappast för nybakade studenter utan utbildning så Kim får nöja sig med det jobb i tidningsbranschen som ligger närmast till hands: dela ut tidningar i Sölvesborg. Kims gamla bästis från grundskolan, Robin, jobbar också som tidningsutdelare. De har inte pratat med varandra sen mellanstadiet men hittar nu tillbaka till varandra. Robin tar med Kim till Malmö, till kollektivet på Möllan där Robins flickvän bor. Och livet på Möllan är totala motsatsen till den gemenskap Kim är van vid från Sölvesborg. Allt detta ger Kim perspektiv på vem han är, vilka hans kompisar är och vem han själv vill bli och vara. Och framför allt väcker allt det som händer under hösten liv i Kims framtidsdrömmar.

Men bara för att man längtar bort behöver man väl inte klippa banden till sitt gamla liv? Och går det att kombinera det gamla med det nya?

Onanisterna har en otroligt grabbig jargong, särskilt i början, så pass så att jag som tjej blir lätt provocerad. Och den där Simon är ett riktigt svin som jag aldrig någonsin hade stått ut med i verkligheten. Jag läste de första kapitlen med mycket kritiska ögon, men efterhand som man lär känna killarna så inser man att mycket av jargongen mest hänger kvar som nån slags dålig vana som fastnat från högstadiet. De är inte så dumma de där killarna. Inte egentligen. Det finns hopp för dem också. Och troligtvis också för deras faktiska likar på många småorter runt om i Sverige.

För mig som bor i Malmö, inte så långt från Möllan, så var det också väldigt kul att läsa om livet på Möllan och om alla hipsters. Så himla mycket igenkänning! Spot on, Lundberg! I och för sig kan jag tycka att det blir lite för klyschigt och övertydligt att Kims gamla gäng och hans nya vänner karaktäriseras som varandras motsatser, att det gamla gänget är grabbiga och barnsliga "losers" som bor hemma utan ambitioner och att andra gänget är pretentiösa veganer som pluggar genusvetenskap och diskuterar politik. Men nåja, det funkar på nåt sätt ändå i Onanisterna, särskilt då Lundberg med hjälp av Kim sätter de båda stereotyperna under lupp och kan krossa dem båda en smula. Jag är hemskt glad att jag läste Onanisterna och kommer glatt att rekommendera den!