Den otroliga vandringen

Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången läste Den otroliga vandringen av Sheila Burnford, jag kan ha varit i tolvårsåldern kanske, och hur som helst så var det här en bok som gjorde djupt intryck på mig. Nu har jag nyligen läst om boken och känner mig kanske inte riktigt så sentimental som jag gjorde när jag läste den första gången, men jag tycker nog allt att berättelsen fortfarande håller. Det är en fantastisk djurskildring som framför allt kan tilltala den som en gång haft eller som har hund eller katt.

Den otroliga vandringen skrevs på 1960-talet och utspelar sig i nordvästra Kanada. När pappan i familjen Hunter erbjuds ett jobb i England blir barnen Elisabeth och Peter förkrossade när de inser att familjens labrador, den gamla bullteriern och siameskatten inte kan följa med. Istället får djuren flytta till Mr Longridge, god vän till familjen Hunter, för att bo där.

Tiden börjar närma sig för att familjen Hunter ska återvända, men det är nu också så att Mr Longridge ska iväg en, två veckor och kan inte ta med sig djuren, så istället anordnar han så att hans hushållerska ska komma till huset och vara där och ta hand om katten och hundarna. Men istället möts hon av ett tomt hus. Utan att någon vet om det har de tre djuren gett sig av. Och på grund av ett missförstånd är det heller ingen som märker att djuren är borta förrän det är för sent att börja leta efter dem.

Djuren, och framför allt då labradoren, styrs av en instinkt att hitta hem - han känner på sig att hans älskade husse snart är tillbaka och det är till honom han vill ta sig. Det något udda sällskapet börjar vandra genom de kanadensiska skogarna för att möta sin familj - sin flock. Det blir en äventyrlig vandring och visserligen möter de och får hjälp av flera vänligt sinnade människor, men livet i vildmarken tär hårt på de tre husdjuren och samtidigt får de uppleva hur gamla instinkter vaknar till liv.