I ett annat land

I I ett annat land får man träffa fjortonårige Aleks som bor på flyktingförläggning med sin familj i det lilla samhället Dalshed. I snart ett halvår har familjen levt i Sverige. Aleks plågas av minnen från sitt hemland och drömmer mardrömmar nästan varje natt. Det är så många otäcka minnen som slåss om utrymmet i Aleks huvud och de vuxna runt omkring honom vill att han ska berätta om sina upplevelser. Men alla minnen snurrar bara runt, runt och Aleks vet inte var eller hur han ska börja berätta. Dessutom vill han inte riskera att väcka liv i gamla minnen igen genom att berätta.

Av Kjell, som jobbar i köket på förläggningen, får Aleks låna en cykel och kan ta sig runt i trakterna och utforska sin omgivning. På sina cykelturer stöter Aleks på mindre välvilliga människor, men han möter också vänlighet och han lyckas få nya vänner som han kan anförtro sig åt. För Lisa vågar Aleks berätta om sin älskade hund Mir som han saknar så väldigt. Och den hörselskadade Dagmar tycks förstå när Aleks på sitt eget språk berättar om sina upplevelser.

Jag tycker att I ett annat land är lite väl politiskt korrekt. Problematiken med främlingsfientlighet känns given, men att samma killar som tråkar Aleks, fullt ut verkar acceptera den homosexuelle fritidsledaren verkar lite osannolikt. Att också Aleks direkt accepterar Kjells och fritidsledarens relation utan några som helst kommentarer känns ju i och för sig fint och trevligt, men lite för bra. Men I ett annat land känns ändå som en viktig bok som ger insikt i hur det kan vara att leva mitt i en konflikt, om än inte mitt i skottlinjen, och hur det känns att tvingas lämna trygghet, vänner och släkt och allt annat man har kärt. Håkan Lindquist lyckas väl med sin gestaltning av Aleks och genom Aleks upplever man svårigheten i att sätta ord på hemska upplevelser.