Lilla smycket

finns i pocket hos adlibris och bokus

Artonåriga Thérèse befinner sig på tunnelbanan när hon i folkströmmen tycker sig känna igen kvinnan i den gula kappan. Det ser precis ut som hennes egen mamma. Men så vitt Thérèse vet så är modern död sedan tio år tillbaka efter att hon övergivit sin dotter och flyttat till Marocko. Men det är så likt! Kan det ändå vara hon?

Thérèse vågar inte konfrontera kvinnan på tunnelbanan, men hon följer efter henne, spionerar på henne. Och minnena från barndomen väcks till liv. Thérèse minns hur mamman brukade kalla sin dotter för Lilla Smycket. För mycket mer än ett smycke, en accessoar för sin mor tycks Thérèse aldrig ha varit.

Minnena från barndomen varvas med hur Thérèse har det nu och det är fruktansvärt sorgligt hur ensam Thérèse tycks vara, både i nutid och i de minnen hon har från sin barndom. Hon tycks mig som en skugga som vandrar genom Paris. Jag tycker att jag borde känna mer för denna stackars ensamma övergivna flicka, men det gör jag tyvärr inte. Jag känner faktiskt ingenting alls.

Det var bara ett par dagar sen jag läste ut Lilla smycket men jag kan inte ens komma ihåg hur den slutar, utan var tvungen att ögna igenom de sista sidorna igen inför det här inlägget. Tyvärr, det blir inget bra betyg. Möjligen är Patrick Modiano för djupsinnig för mig. Och säkerligen ska man inte som jag gjorde rusa igenom boken, utan ta sig mer tid, stanna upp, smaka på orden och meningarna för att därmed uppnå en känsla.