Att föda ett barn

Se mer på adlibris eller bokus

Tjugoåriga Maj har flyttat från Östersund till Örnsköldsvik där hon har fått jobb som servitris på ett konditori. Flytten är nödvändig, både då Maj känner att hon inte längre kan bo hemma men också eftersom Erik gjort slut med henne. Maj är hjärtkrossad, trots att Erik är ett självcentrerat svin. Och så följer hon med sin nya väninna en kväll och träffar Tomas. En äldre man (över trettifem år!) med grått hår i tinningarna, tråkig och skild, men ändå hamnar Maj i säng med honom. Och en gång räcker för att Maj ska bli med barn. Och därmed är olyckan gjord. Det finns inget annat att göra än att gifta sig. Så ett halvår senare står en höggravid Maj brud i ett vintermörkt Örnsköldsvik.

Tomas kommer från en mycket finare familj än Maj och Maj får kämpa hårt med att försöka förstå vad som nu förväntas av henne i den nya rollen som hustru och mamma. Det är julfirande och släktkalas och en allt klarare insikt om att Tomas inte riktigt klarar alkoholen. Det var inte så här Maj hade tänkt sig att det skulle bli! Hon skulle ju bara mellanlanda i Örnsköldsvik för att sen flytta till Stockholm. Och hon skulle dansa och leva livet och sen skulle hon stå brud i vitt - ett ommarbröllop, vacker och slank, och det var ju Erik hon skulle gifta sig med. Istället blev det en man hon inte kan förmå sig att släppa inpå sitt liv. Och så den här skammen inför den egna situationen. Maj har inte ens vågat berätta för sina föräldrar att hon är med barn. Men nog förstår de?

Jag tog mig an Kristina Sandbergs Att föda ett barn med stor entusiasm. Så många hyllningar, så många som kände igen sig och så många som blev upprörda. Måste ju vara en bra bok! Och inledningsvis är jag helt fast! Jag upprörs, jag både gillar och ogillar Maj. Jag tycker det är jätteintressant att läsa om 1930-talets vardagsliv och tänker att så här hade ju min mormor det! Hon var ungefär i Majs ålder vid denna tid. Hon skulle ha känt igen maträtterna, hushållsbestyren, kläderna. Men min entusiasm mattas något mot slutet. Det är inte ordflödet som till en början förvirrade mig lite som tröttar - det vänjer man sig vid. Sandberg har nämligen sitt egna sätt att skriva på. Inre tankar varvas med yttre skeenden, bakåtblickar från Majs framtid som ger läsaren en hänvisning om kommande delar i Majtrilogin. Nä, det är nog snarare så att jag blir trött och fullkomligt matt av Majs ständiga strävan mot att vara den perfekta hustrun, att passa in i sin makes familj, göra ett gott intryck - vara rätt helt enkelt. Eller, som man också kan beskriva det, om jag nu ska tillåta mig att vara lite elak: Martyrskapet. Och kanske blir jag matt och trött för att jag delvis påminns om min egen mamma som ofta tycks leva efter självupplevda outtalade krav och förväntningar från omgivningen. Och faktiskt kan även jag, trots att jag varken är gift eller har barn eller har en besvärlig svärfamilj, känna igen mig i Majs strävan efter perfektionism. Och sen är det det hära med att det fortfarande oftast är kvinnan i familjen som tar hand om hushållsbestyren. Det är självpåtaget och så funkar det även i vårt hushåll. Det är dagens insikt. Kanske dags att släppa på kraven och framför allt delegera mer till sambon?