onsdag 30 juli 2014

Höglandet

Finns bl.a. hos adlibris och bokus
Efter att en kollega till mig påstått att Steinar Bragis Höglandet var något av det otäckaste hon läst, satte jag raskt upp titeln på listan över sommarens "Måste-läsas-böcker".

Två par bestämmer sig för att göra en utflykt ut till det isländska höglandet. Naturen ska vara storslagen så här års och vännerna ska vandra. Bilen är fullpackad med mat, vin, sprit - allt som behövs för ett par dagars trevligheter ute i naturen. Men ute på sandmarken överraskas de av en dimma, vilken får dem att tappa bort vägen och det slutar med att de plötsligt krockar med ett hus. Bilen är totalkvaddad och sällskapet är inte heller säkra på var någonstans de befinner sig. Huset bebos av ett skyggt äldre par som beter sig märkligt och som tycks rädda för något ute på höglandet, med de släpper in sällskapet och låter dem stanna över natten.

Dagen därpå får vännerna låna en bil, men de hinner inte långt förrän en punktering tvingar dem att stanna och gå tillbaka till huset. Då allas mobiler saknar täckning där ute i ödemarken bestämmer de sig för att istället prova att vandra tillbaka till vägen och därifrån kanske få lift tillbaka till civilisationen, men hur de än försöker ta sig därifrån slutar det med att de kommer tillbaka till huset. Den belägenhet de befinner sig i ter sig allt mer påfrestande och klaustrofobisk och i den stressande situationen börjar sprickorna mellan vännerna framträda allt tydligare. Avund och svartsjuka tär på relationerna. Men är det bara situationen som framkallar bråken? Kan det rent av vara miljön eller klimatet ute på höglandet som triggar bråken?

Höglandet är verkligen smygande otäck. Riktigt jävla otäck till och med. Det äldre paret som ger vännerna husrum tycks leva i någon slags egenvald exil och att de är genuint rädda för något utanför är uppenbart, men vad är de rädda för? Jag har inte svaret på den frågan, för jag vet inte om jag förstår eller om det ens är meningen att man ska förstå. För när man förstår något otäckt så tenderar det att bli mindre otäckt. Och i Höglandet döljer sig något synnerligen otäckt! Men jag har en känsla av att romanen är aningens ofärdig, jag hade velat ha mer förklaring. Eller har jag missat nåt? Bragis roman påminner mig om John Ajvide Lindqvist; det är otäckt och jag gillar det, men till skillnad från Ajvide Lindqvists böcker, som nog kan vara räliga och totalt flippade, så har jag ändå lättare att förstå mig på hans ruskigheter än vad jag har när det gäller Höglandets otäckheter. Behöver jag kanske ha bättre kännedom om den isländska sagan för att förstå?

Jag vet inte vilket betyg jag ska ge Höglandet. Nog är det något av det ruskigaste jag läst på länge och jag hade ibland svårt att lägga ifrån mig boken. Men jag hade trots allt velat få en förklaring till hur saker och ting förhöll sig i slutet. Ofärdig blir därmed mitt slutord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar