Jagger, Jagger

länk till adlibris och bokus

Frida Nilsson slog undan benen på mig fullständigt! Av Frida Nilsson har jag tidigare endast läst Kråkans otroliga liftarsemester, som jag dessutom tyckte så där om, så jag var liksom inte alls beredd på vad jag hade att vänta mig av Jagger, Jagger. Utanförskap - ja, det hade jag förstått, kanske lite mobbing också, men detta? Som att få en läderkula tjongad rakt i magen! Hemskt! Hjärtknipande upphöjt till tusen. Det är tragiskt och svart, svart, svart. Men ändå skrivet med en glädje och humor, vilket är för väl, för annars hade jag nog börjat må riktigt uselt.

Åttaårige Bengt vill helst inte gå ut på gården eftersom de andra barnen brukar leka där. Han vill inte höra hur de andra barnen säger att han är äcklig och ful och fel och fet. Men hans mamma hittar ändå på anledningar till att Bengt ska gå ut. Den här gången är det för att någon (=Bengt) måste gå ut och slänga soporna, och det hela slutar med att de andra barnen låser in honom i soprummet. Och där får Bengt sitta på det kalla hårda golvet och snyfta och snora i TIMMAR medan han önskar att han vore död!

Men sen händer det något som ger den här berättelsen en helt ny vändning. In i soprummet kommer Jagger! Jagger är nån slags uteliggarhund med tidningspappersskor, skitiga kläder och lortiga klor som rotar i andras sopor. Bengt ställer sig lite vaksam till hunden, för hundar kan ju vara farliga, det har hans mamma sagt. Men Jagger verkar inte speciellt farlig och Bengt och Jagger blir kompisar istället. Jagger bor i en container och äter mat som andra slänger i soporna och när Bengt berättar om sin nye kompis för sina föräldrar förbjuder de honom att träffa Jagger igen. Den hunden är ingen lämplig kompis för en åttaårig kille. Bengt kan väl leka med de andra barnen på gården istället? Och så fortsätter de vuxna att låtsas som att de andra barnen visst då är snälla mot Bengt. Den enda som inte låtsas är Jagger. Istället tycker Jagger att Bengt ska hämnas på sina mobbare.

Jag blir så arg på alla vuxna i den här boken! Alla de som egentligen vill så väl, men som inte orkar anstränga sig och se förbi det de vill se. Och även om Jagger får Bengt att sluta se ner på sig själv så är den hunden ärligt talat inte den mest sympatiske kompis man kan ha. Jagger är riktigt otrevlig och ovänlig när han är på det humöret, tjurig och barnslig. Men där finns många roliga stunder tillsammans också. På det hela taget tycker jag att Jagger, Jagger är en väldigt komplex bok som erbjuder mycket att samtala om. Allra mest nyfiken, efter att ha läst klart boken, är jag på hur ett barn tolkar denna berättelse! Självklart läser ju jag in en massa annat som inte ett barn skulle tänka på, men ser de svärtan, förstår de karaktärerna?

Jagger, Jagger, som nominerades till Augustpriset 2013 i kategorin bästa barn- och ungdomsbok, är tredje boken i Nilssons svit om utanförskap. Jag blir helt klart nyfiken på de andra två titlarna; Apstjärnan och Dante, jag och miljonerna.