söndag 11 november 2012

Ett nytt liv på köpet

Emma Granholms Ett nytt liv på köpet är definitivt en av mina favoritböcker och erbjuder en väldigt stark läsupplevelse. Det var ett par år sen jag läste den nu, men jag kan fortfarande frammana den känsla jag fick när jag läste boken. 

Sanna är inte som alla andra. Eller, hon känner sig inte som alla andra. Hela sin skolgång har Sanna varit mobbad och utfryst i skolan. Hon är den som suttit själv på lunchrasterna och lektionerna och mellan lektionerna har hon försökt smyga längs med korridorerna för att verka så osynlig som möjligt. Och tillvaron blir ju inte precis enklare av att Sanna hela tiden känner att hon måste låtsas inför sina föräldrar att hon trivs med att vara ensam, att det är därför hon aldrig bjuder hem någon eller är iväg om kvällarna.

Nu ska Sanna börja gymnasiet. Hon ska gå mediaprogrammet på en ny skola i en ny stad, och eftersom Sanna inte känner till något annat, så förväntar hon sig att det ska vara precis likadant i den nya skolan. Att hon ska bli tvungen att sitta ensam på lunchen, att ingen kommer att vilja prata med henne och att hon kommer att behöva fortsätta att låtsas vara osynlig. Tre år till att uthärda helt enkelt.

Men det blir inte alls som Sanna tänkt sig. Hon får nämligen vänner i den nya klassen. Och inte nog med att hon får vänner, hon blir kompis med alla! Sanna är så fantastiskt glad och lycklig över att kunna känna sig som en i mängden, att få vara med i samtal och bli bjuden på fester, eller bara att få hänga med när några i klassen ska gå och fika eller shoppa eller gå på bio eller vad som helst, så Sanna tackar Ja till precis allt. Från att inte ha varit med på någonting, är hon nu med på allt som händer. Sanna vet liksom inte hur man gör för att säga nej eller sätta en gräns. Hon är så rädd och orolig för att allt det här nya och fantastiska med att få känna gemenskap och få höra till ska försvinna. Sanna går till och med till skolan när hon egentligen är jättesjuk med hög feber, bara för att hon inte vill missa något som händer med de nya kompisarna och för att de inte ska glömma henne. Och givetvis är Sanna väldigt mån om att vara alla sina nya vänner till lags och göra dem glada. Sanna säger aldrig emot, och håller alltid med den hon för tillfället pratar med även om hon kanske nyss sagt tvärtom till någon annan eller haft en annan åsikt.

Men trots att Sanna kämpar, kämpar för att alla ska bli glada, så blir det allt svårare för henne att vara alla till lags och Sanna får allt svårare att hålla isär vad hon har sagt och till vem hon har sagt vad. Allt detta blir givetvis ohållbart i längden. Sanna själv känner sig mer och mer utmattad och en del i klassen börjar efter ett tag reagera på att Sanna säger olika saker till olika personer, varpå de väljer att konfrontera henne på en klassfest, vilket givetvis inte slutar väl.

Jag känner så starkt för Sanna! Man förstår hur ensam hon har känt sig och man vill så gärna att det ska gå väl för henne. Ett nytt liv på köpet framkallar den här obehagliga magkänslan där man bara väntar på att en katastrof ska ske, men samtidigt går det inte att sluta läsa! Och även om Sannas story kan tyckas extrem så väcker berättelsen så många tankar. Hur gör man till exempel för att få vänner och hur lär man sig att hantera vänskap när man aldrig tidigare upplevt någon och plötsligt en dag har hur mycket som helst av det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar