Jag blundar och önskar mig något

Moa-Lina Croalls Jag blundar och önskar mig något nominerades i höstas till Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Boken är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa, men man behöver absolut inte ha läst denna först för att hänga med i berättelsen.

Tolvåriga Lisa och hennes bästis, tillika enda kompis, Nova, som är tretton, vill gärna bli medlemmar i Näbbet. Näbbet är en hemlig klubb som några tjejer i åttan är med i, däribland Lisas storasyster Anna. För att bli medlemmar måste Lisa och Nova göra inträdesprov och snatta godis och läsk till nästa möte. Men Näbbets ledare nöjer sig inte med detta och Lisa får utstå ytterligare prov innan hon blir accepterad som medlem. Nova, däremot, behöver inte göra något extra inträdesprov.

Trots att Lisa nu är medlem i Näbbet känner hon sig ändå utanför. Mer utanför än någonsin faktiskt. Nova har plötsligt blivit så mycket hårdare och tuffare. Och ibland känns det som att hon inte längre bryr sig det minsta om Lisa längre. Dessutom var det inte så kul att vara med i Näbbet som det verkade till en början. De gör ju mest inget annat än att sitta i klubblokalen, ett typ vindskydd som man fryser jättemycket i, käka snattat godis och lyssna på när Näbbets ledare, Nadja och Latifah, snackar med varandra.

Jag blundar och önskar mig något beskriver lite hur det kan vara att vara mellan barn och tonåring, men boken handlar framför allt om vänskap och grupptryck och om att våga vara sig själv. Tjejerna i Näbbet både super, röker och snattar. Nova verkar tycka att det är häftigt och tufft, men Lisa tycker ärligt talat att det är rätt så obehagligt och även lite läskigt. Och samtidigt vill hon ju så gärna bli accepterad som en i gänget, så Lisa ställer upp på sådant som hon egentligen tycker är helt fel. Och trots detta tycks det ändå som att Lisa är den som kommer att få stå ensam i slutändan. För Nova verkar ju hellre vilja hänga med Näbbet än med Lisa.

Jag gillar att Croall inte moraliserar eller kommer med några pekpinnar i Jag blundar... Boken är skriven på ett enkelt och okomplicerat språk, och jag tror att många tolvåringar kan känna igen sig i Lisa. Nu fick ju boken inte något Augustpris, och jag vill absolut inte påstå att Croall inte är värd sin nominering heller, men jag kan inte heller påstå att jag förstår vad som är så bra med Jag blundar och önskar mig något så att den blev nominerad. För mig är detta en bra bok, men inte så mycket mer än så.