Warcross

Länk till adlibris och bokus

Marie Lus Legend-trilogi är en serie jag brukar tala mig varm om och det är ingen hemlighet att det är en riktig favorit hos mig. Alltså blev jag förtjust när ett recensionsex av Lus nya roman, Warcross, damp ner i brevlådan för ett tag sen. (Stort tack till Modernista för recensionsexet!)

Artonåriga Emika Chen befinner sig på gränsen till utblottning. Hennes hyresvärd hotar med vräkning och den här gången kommer det inte att hjälpa att sälja av de få sista ägodelar och minnessaker Emika har kvar efter sin far. De få slantar hon får ihop som hacker och prisjägare räcker inte på långa vägar att betala av de skulder hon nu dragit på sig. Som ett sista desperat försök att få ihop pengar bestämmer sig Emika därför för att försöka hacka sig in på öppningsspelet av det internationella Warcross-mästerskapet, världens största spelturnering med miljarder följare för att försöka sno spelobjekt som hon sen kan sälja.

Emika som är en skicklig hackare har inga svårigheter att ta sig in i spelet, men ett misstag gör att hennes hackning plötsligt blir synlig för hela världen. Mitt under pågående spel kan plötsligt alla se vad Emika håller på med. Emika kastar sig ur spelet, men Warcross skapare, Hideo Tanaka, spårar enkelt upp Emika. Emika som förväntar sig, straff, böter och rungande utskällningar - minst, blir högst förvånad när Tanaka istället erbjuder att anlita henne som insiderspion i mästerskapet för att spåra och hitta en annan hacker som försöker sabotera hela turneringen. Det är så klart ett erbjudande som det inte går att tacka nej till och med ens befinner sig Emika i Tokyo och kastas in i mästerskapet som ett av de tävlande lagens jokrar. För Emikas del är det här en dröm som går i uppfyllelse, men uppdraget som spion hinner snart ifatt henne när hon gör upptäckter som inte bara sätter turneringens vara på spel, utan även riskerar att krossa hela Hideo Tanakas spelimperium och inte minst döda honom. 

Vill man läsa en bok med mycket action så är Warcross rätt bok att läsa! Det är fartfyllt och späckat med spännande spelpartier, gamers torde också finna nöje i dessa partier. Det är sci fi fast ändå inte, för vi befinner oss i nutid eller möjligen en väldigt snar framtid, mycket av tekniken går nämligen att känna igen, om än något förfinad. Lu visar prov på sin förmåga till världsbygge även i Warcross, en skicklighet som är en av anledningarna till att jag gillar Legend så mycket. I Warcross är det så klart spelvärlden som imponerar och VR-tekniken som är det kittlande inslaget.

Men tyvärr finns här även delar som är riktigt klyschiga. Jag minns inte om Legend var lika klyschig, det är möjligt att den hade inslag av det, framför allt i de stycken som gäller relationen mellan Day och June, men då svalde jag det med hull och hår. Nu gör jag det inte lika lätt. Jag är alltså en aningens besviken över att inte bli helt begeistrad i Warcross, samtidigt som det som sagt är otroligt spännande emellanåt.