Sjörök

Länk till adlibris och bokus

Sjörök är andra delen i mor och dotter Stens samarbete kring rysartrilogin Havsfolket.

I första boken, Djupgraven, får Tuva reda på att hon är en bortbyting. Hon tillhör egentligen havsfolket, ett folk som lever i havet och som människorna i skärgården bildat en pakt med för att  skydda varandra. Det är inte många, förutom Tuvas närmsta familj, som känner till vem Tuva egentligen är, gälarna som syns som ärr på hennes hals är Tuva noga med att dölja bakom sjalar och höga kragar.

Det har precis varit sportlov och en märklig dimma vilar över hela skärgården. Tuva tycker den påminner om samma tjocka dimma som var i höstas när Axel försvann spårlöst, men det vill hon helst inte tänka på. Hur som helst så är det som att hela världen är inbäddad i bomull och det går inte att se många meter framför sig. Men det konstigaste är att dimman inte vill försvinna. När Österman, som kör skolbåten, är med om en olycka och ingen vill berätta vad som hänt honom börjar Tuva förstå att det nog inte är någon vanlig dimma ändå. Snart börjar hon också höra en kvinnoröst som säger att pakten är bruten, att människorna i skärgården måste dö och att Tuva måste välja vilken sida hon ska stå på - människornas eller havsfolkets.

Det var givet att Sjörök skulle få följa med till senaste stughelgen på Runmarö, som ju förekommer i boken. Efter att ha läst Djupgraven förra hösten var jag gudaglad att badsäsongen var över för det året eftersom jag nog aldrig hade vågat så mycket som doppa tårna i havet efter att ha läst om vad som skulle kunna dölja sig i djupen. Nu visste jag lite vad jag kunde vänta mig och därför blev jag inte lika skrämd av Sjörök. Dessutom fokuseras det mer på Tuvas relationer och hennes identitetssökande i denna andra del. Inte lika läskig som Djupgraven alltså, men mysigt ruggig och ryslig är Sjörök ändå och jag ser givetvis fram emot avslutande delen.