Scoopet. Förstörda bevis

Länk till adlibris och bokus

Sturebergsskolan har fått order om att spara en halv miljon kronor och rektorn ser ingen annan lösning än att slå igen skolans bibliotek. När Hugo och Maryam som går i femman får höra detta blir de upprörda. Biblioteket får inte stängas! De samlar in namnunderskrifter från både elever och lärare och med fler hundra namnunderskrifter och gott självförtroende travar de in till kommunalrådet, han som bestämmer i kommunen, efter skolan för att övertyga honom om att biblioteket måste vara kvar. Dessutom står det ju i lagen att varje skola ska ha ett bibliotek. 

Men trots Maryams och Hugos ansträngningar viftar kommunalrådet bara bort dem och kör ner alla deras underskrifter i dokumentförstöraren! Inte heller lokaltidningen ser något nyhetsvärde i nedläggningen eller att kommunaldirektören uppträtt arrogant och totalt ignorerat listorna. Alltså får Maryam och Hugo ta saken i egna händer. Tillsammans med Johanna som går i deras parallellklass skapar de Scoopet, en tidning på nätet där de på egen hand kan nå ut med sin nyhet. Och tack vare lite egna efterforskningar ser deras nyhet faktiskt ut att kunna bli ett riktigt scoop! Det är nämligen något mycket fuffens över hela den här nedläggningshistorian.

Scoopet. Förstörda bevis är en alldeles lysande bra berättelse som är medryckande och dessutom pedagogisk utan att det blir allt för uppenbart. Jag var mest intresserad av att läsa boken utifrån plotten om två ungar som försöker rädda biblioteket från att bli nedlagt, men skolbibliotekarien i mig gick också igång på hur användbar den här boken kan vara att utgå från när man i skolan ska prata om såväl källkritik som demokrati. Widmark och Fichtelius tar exempelvis upp skillnaden mellan åsikt och nyhet och att kunna stärka det man skriver med källor och dessutom, högaktuellt just nu inför valet: hur styrs kommuner.

Jag tycker det här är ett högst lyckat samarbete mellan Martin Widmark och Erik Fichtelius, Scoopet. Förstörda bevis är en spännande berättelse med driv, rätt lättläst och till råga på allt en bok man lär sig något av. Jag gillar den så till den grad att jag faktiskt skulle vilja läsa fler böcker om Hugo och Maryam, även om det nu kanske inte ligger på författarnas agenda att skriva en serie.