Pärlfiskaren

Länk till adlibris och bokus

Miranda är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Hon återvänder alltid från sina dyk med en låda full av pärlor i alla dess färger, många fler än de flesta och mer erfarna pärlfiskarna, och detta trots att Miranda dessutom saknar en arm. När Miranda var elva år bet en roshaj av den. Roshajar ser pärlorna som sina och attackerar därför med jämna mellanrum de pärlfiskare som försöker plocka pärlor på fel ställe.

När drottningen utlyser jakten på ögonstenen, en mytomspunnen pärla som sägs kunna stilla längtan och uppfylla alla ens önskningar känner Miranda sitt kall. Flera generationer pärlfiskare före henne har gett sig av på jakt efter ögonstenen, nästan ingen har återvänt, inte heller Mirandas far, och de som har återvänt har aldrig blivit sig själva igen.

Men att ta med sig ett barn på jakten sägs skydda och Miranda råkar få den ständigt pladdrande åttaåriga Syrsa på halsen. Miranda vill egentligen inte alls ha med en unge som knappt kan dyka och som bara virvlar upp sand när man ska leta efter pärlor, men hon har lovat att lära Syrsa vad hon kan och om det nu är som det sägs att ett barn kan ge skydd på resan, så låt gå.

Det är dock inte bara Syrsa som stör Mirandas jaktro. En kvinna vid namn Iberis som vill åt ögonstenen följer Miranda i hasorna som en olycksbådande skugga. Hur Miranda än försöker så kan hon inte skaka av sig sin förföljare. Det är bara att inse att hon måste vara på sin vakt när hon väl hittar ögonstenen, något hon är helt förvissad om att hon kommer att göra. Kosta vad det kosta vill.

Jag gillar verkligen idén med pärlfiskarna och att det finns en hel mytologi bakom. Och roshajarna sen!  Pärlfiskaren är fantasifull som en saga men något långsam i berättartempot och jag tror den gör sig bäst som högläsning eller möjligen passar äventyrsläsare med tålamod. Pärlfiskaren av Karin Erlandsson är första delen i Legenden om ögonstenen, andra delen, heter Fågetämjaren och ytterligare två delar är planerade