Jag är Solace

Atrium förlag. Finns hos adlibris och bokus

Holly Hogan är fjorton år och har efter en längre tid på ett ungdomsboende fått komma till en ny fosterfamilj. Paret hon bor hos är schyssta, men Holly tycker också att de är fruktansvärt tråkiga och falska. Hon är redan trött på dem, hon är utless på den tråkiga skolan - hon är trött på det mesta. Det enda som kan få henne att ljusna är minnena av hennes mamma. En mamma som visserligen lämnade henne som liten - men som också lovat att komma och hämta henne för att flytta tillbaka till Irland.

När Holly hittar den askblonda peruken undangömd i en byrålåda hos fosterfamiljen öppnar sig en möjlighet. Med peruken på hjässan förvandlas tråkiga musgråa Holly till Solace - en smidig och spännande partybrud med hipp-vipphöfter. Och som Solace rymmer Holly från fosterfamiljen och börjar lifta sig fram från London till Wales för att ta båten över till Irland och leta upp sin mamma.

Solace får lift med lastbilschaffisar, nån kille på motorcykel, nån kvinna som är sen till jobb. För varje ny person hon får lift med drar hon en ny version av sin historia. Men i alla versioner är hon på väg till sin mamma på Irland - och oj, vad de längtar efter varandra! Jag funderar till en början inte så mycket över Hollys bakgrund utan tar för givet att det är så som hon berättar: Under hela sin uppväxt har vuxenvärlden svikit henne, men Hollys mamma ville aldrig lämna sin dotter, hon var tvungen helt enkelt, och det är meningen att mor och dotter ska återförenas en dag. Men en bit in i boken inser jag att Hollys minnen snarare består av de minnesbilder hon vill komma ihåg än vad som faktiskt har varit. Detta är en insikt som i små, små portioner även drabbar Holly och ju mer påtaglig denna insikt blir för Holly/Solace desto mer börjar hopplösheten ta över. Det är riktigt jobbigt att läsa om vuxenvärldens svek gentemot små barn och att föreställa sig den utsatthet som en del barn ställs inför. Men även om detta är en berättelse som tynger sinnet mot slutet, så slutar det med en försiktigt ljusnande framtid som inger hopp.

Jag är Solace är Siobhan Dowds första roman att översättas till svenska (om man inte räknar med Sju minuter över midnatt, som visserligen är skriven av Patrick Ness men som bygger på Dowds manus), men förhoppningsvis inte den sista. Dowd började skriva på allvar först när hon drabbades av bröstcancer. På engelska hann Dowd skriva fyra romaner, alla utom en utgivna postumt efter att Dowd avled i sin cancer 2007.