fredag 24 oktober 2014

Hövdingens närmaste man

För billig peng både hos adlibris och bokus
Jag hade absolut inga som helst förväntningar på Hövdingens närmaste man av Sigbritt Eklund. Att handlingen tilldrar sig under vikingatiden var ungefär det jag visste. Men Hövdingens närmaste man handlar absolut inte om några vikingatåg eller äventyrliga strapatser. Istället skildras vardagslivet i en vikingaby efter att männen gett sig av på härnadståg, vilket kanske inte låter så lajbans, men det här är riktigt, riktigt bra!

Medan männen är borta så är det framför allt hövdingens fru som tar hand om byn med dess invånare, boskap och trälar. Men också hövdingens son samt hövdingens närmste mans söner får ta stort ansvar nu när de, i männens frånvaro, räknas som byns äldste män - sina blott tio år till trots. Halte är den som en gång ska ta över hövdingens säte och tillsammans med honom har halvbröderna Röde och bokens berättare, Sven, vuxit upp. Vid deras sida finns också trälen Bruse. De fyra pojkarna har ständigt hängt ihop, men den tidigare kamratliga stämningen dem emellan har börjat övergå i ett allvar. Vem kommer till exempel Halte att välja som sin närmaste man när det är dags för honom att utse denna? Kommer Halte ens att kunna inge den respekt han behöver såsom hövding med sitt förtvinade ben? Och hur länge kommer trälen Bruse att fortsätta att vara deras vän? Vänskapen genomgår flera svåra prövningar, men allra värst utsätts den då byn blir anfallen av rövare.

Det är en hård vardag som målas upp. Männen har nu varit ute i flera år, den här hösten nappar fisken inte som den ska, det finns knappt några djur att jaga och den egna boskapen svälter. Det är hårt jobb nog att hålla alla i byn friska, torra och varma. Och nöjda. Det råder till exempel hård konkurrens mellan kvinnorna i byn om männens gunst. Och till råga på allt så har hövdingens fru bjudit in en runristare med stort följe som också tär på matförråden.

Det förekommer ett par riktigt brutala scener, men det bidrar samtidigt till den genuina känslan jag får när jag läser. Avsnittet där Eklund beskriver den ambivalens som Sven genomlider när han tvingas offra de han håller kära vid blotet som ska blidka gudarna, men som samtidigt krävs för att inte alla i byn ska svälta ihjäl, är till exempel ett av bokens starkaste. Jag kan mycket väl tänka mig att mycket som beskrivs ligger väldigt nära den verkliga vardagen och det hårda liv som man stundom fick utstå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar