måndag 10 december 2012

Bästisar

Jacqueline Wilson är en av Storbritanniens mest populära barn- och ungdomsboksförfattare och producerar böcker i en rasande takt. Hon tror själv att hon vid det här laget hunnit med en cirka åttio titlar. Några av mina kollegor brukar tala sig varma om Lola Rose och Den tatuerade mamman, men min Jacqueline Wilson-debut fick bli Bästisar, en charmig berättelse om de två totalt olika, men totalt oskiljaktiga bästisarna Gemma och Alice.

Gemma och Alice har känt varandra sen de låg på BB. De är faktiskt födda samma dag och varje år har de firat sin födelsedag tillsammans. Trots att man skulle kunna säga att Gemma och Alice är varandras motsatser, så är de ändå och skall alltid förbli bästisar. Men så en dag råkar Gemma titta i Alice dagbok och får reda på något jättehemskt. Alice och hennes familj ska flytta. Till Skottland, som ligger flera hundratals mil bort. Hur ska de kunna fortsätta vara bästisar när de inte längre kommer att kunna ses varje dag?

På den avskedsfest som Alices föräldrar håller bestämmer sig tjejerna drastiskt för att rymma så att de kan fortsätta vara tillsammans. Alice och Gemma kommer dock inte så jättelångt innan de blir påkomna och efter detta så är Alice mamma så arg på Gemma så att Gemma inte ens får lov att säga hej då ordentligt till sin bästis.

Som tur är får Alice ganska snart en ny kompis i Skottland, Flora. Och Flora har en dator, så i hemlighet kan Alice och Gemma börja maila varandra. Men Gemma är ändå bekymrad över att Alice kanske håller på att glömma henne. Hon skriver bara om den här Flora hela tiden. Tänk om Flora håller på att bli Alices nya bästis!

Det är Gemma som är bokens berättare, och hennes perspektiv känns väldigt äkta, även om jag tröttnar lite på hennes ensidiga porträtt av sin mamma som alltid är elak och skäller och tvingar på Gemma fula klänningar när det är fest. Men visst, mammor kan vara tjatiga som bara den.

Mitt första intryck efter att ha läst ut Bästisar var att jag tyckte att tonen var lite väl barnslig för att handla om två tolvåringar. Men å andra sidan så är det också lite skönt att få lov att läsa en lite barnsligare bok för mellanstadiet och inte något som riktar sig till brådmogna tolvåringar. Texten livas upp med teckningar här och där på i stort sett varje uppslag, vilket nog också bidrar till mitt intryck om att boken är något barnslig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar