Mystiska hus

Helt oplanerat läste jag två böcker efter varandra som båda handlar om mystiska, kusliga och lite spökliga hus. Den första Stenhusets hemlighet är skriven av Annika Widholm och är hennes debutroman. Ella flyttar, mitt under terminen, från stan ut på landet till ett stort gammalt stenhus eftersom hennes mamma har fått ett nytt jobb. Ella trivs inte alls i det mörka huset som det dessutom sägs spöka i. Hon har dessutom svårt för att få kompisar i nya klassen. Men hon lär känna Jacob som hon träffar ute i skogen. Han är jätteintresserad av historia och brukar hålla till vid några gamla ruiner och gräva efter fynd. En natt drömmer Ella om de gamla ruinerna och människorna som en gång levde där. Drömmen fortsätter där den slutade nästa natt, liksom nästa natt och nästa natt igen. Ella blir indragen i ett äventyr och hon märker rätt så snart att det hon drömmer har ett samband med verkligheten och hennes eget liv.

Jag gillar verkligen tanken bakom den här boken. Själva grundberättelsen är det inget fel på, men jag tyckte tyvärr inte att berättelsen var tillräckligt engagerande utan snarare lite väl förutsägbar och karaktärerna runt Ella känns antingen för stereotypiska och platta eller bara orealistiska. Nej tyvärr, det blir ett svalt betyg från min sida.

I Jonas Cederquists Huset som trollade med tiden finns det ett gammalt ödehus som Amandas passerar varje dag på väg till och från skolan. Det påstås att det spökar där och en dag ser Amanda en flicka i trädgården till huset. Flickan vill att Amanda ska komma och leka med henne, men Amanda skyndar sig därifrån. När hon berättar om vad hon varit med om för sina kompisar, bästisen Emma och Bianca, så tror de inte på henne. Men Amandas farmor som inte gillar att Amanda börjat visa så stort intresse för det gamla ödehuset, visar sig känna till både det ena och det andra om husets historia.

Det här är egentligen ingen spökhistoria utan snarare en bok om vänskap, om att vara bästisar och att bli sviken av sin bästis. Berättelsen är rak på sak och utan en massa sidospår, vilket gör boken lättläst. Huvudpersonen, Amanda, går i 3:an och jag tycker det känns som att målgruppen för den här boken ligger på 8-10 år. Är dock osäker på om 5:orna på min skola skulle tycka den var för barnslig eller inte. Den är nog ett gränsfall.

Jag tyckte det var lite lustigt att jag råkade plocka dessa böckerna efter varandra. Förutom det kusliga huset så har böckerna fler likheter. Huvudpersonerna är tjejer som känner sig lite ensamma och båda reser på ett eller annat sätt bakåt i tiden. Om jag måste välja en av de båda böckerna så väljer jag Cederquists bok. Trots sin enkelhet så engagerade den mig lite mer helt enkelt.