Hedvig och Max-Olov

Finns att köpa hos adlibris och bokus

I andra boken om Hedvig, Hedvig och Max-Olov, har Hedvig börjat tvåan och precis som alla andra tjejer i klassen så har Hedvig drabbats av hästfeber. På alla raster galopperar eller travar tjejerna runt och leker ridskola och tänk den som hade en egen häst! Som Ellen. Alla vill vara med och leka med Ellen för att få rida på hennes häst.

En dag kommer Hedvigs pappa med en överraskning till Hedvig. Han känner så klart till sin dotters önskan om en egen häst och har därför sett till att få ta hand om Max-Olov en alldeles riktig... åsna.

Det går bara inte att berätta i klassen att Hedvig har fått en åsna. Hon skulle göras till åtlöje! Men Hedvig har å andra sidan lovat pappa att berätta om Max-Olov, men man kanske inte behöver säga exakt hela sanningen? Så plötsligt har Max-Olov istället blivit Hedvigs nye sure och vresige granne men som faktiskt har tre vita hästar i sitt stall. Tre vita hästar som Hedvig dessutom får rida på. Och nu vill alla tjejer i klassen istället komma hem till Hedvig och rida. Till och med Ellen vill komma. Men inte Linda, Linda som är Hedvigs bästis. Eller det kanske hon inte är längre?

Man kan tycka att Hedvig väl borde lära sig att tänka först och tala sen, att hon kanske inte borde vara fullt så impulsiv. Men ibland går det bara inte att kontrollera sig och plötsligt så har den där lilla lilla nödlögnen vuxit till något totalt ohanterligt. Och det var ju liksom aldrig meningen. Frida Nilsson skriver så väldigt roligt om hur knäppt och tokigt allt kan bli ibland. Men det som gör böckerna om Hedvig så fullkomligt lysande är Frida Nilssons skicklighet i att gestalta Hedvigs känslor och tankar så väl att man som vuxen förstår att precis så kan det vara och kännas när man är åtta år.