Tiggarflickan

Bl.a. bokus och adlibris har boken

Alice Munro -"den samtida novellkonstens mästare"! Så löd motiveringen när Munro 2013 tilldelades nobelpriset i litteratur. Så att Munro skriver noveller är ju allmänt känt. Och just därför blev jag lite förvånad när jag läste Tiggarflickan. För just Tiggarflickan känns mer som en sammanhängande roman än en novellsamling. Visst går det att läsa novellerna eller kapitlen fristående, men det blir lite ad hoc om man skulle göra det. Till exempel är det bara i första kapitlet som man får förklarat vem Flo är och utan att ha läst föregående noveller/kapitel hade sista novellen/kapitlet knappast gjort något större intryck.

Novellsamling eller inte, Tiggarflickan handlar om Rose som växer upp i ett enkelt arbetarhem i den fattiga delen av staden Hanratty i Ontario, Kanada. Men Rose har läshuvud och får ett stipendium som gör det möjligt för henne att ta sig upp ur de enkla förhållandena och möjliggör giftermålet med den förmögne företagarsonen Patrick. Alla avundas hennes kap och Rose njuter av att vara i centrum för Hanrattybornas avund. Och Patrick dyrkar marken Rose går på, men Rose själv kan inte förmå sig till att älska Patrick. Och redan innan bröllopet är ståndet är det dömt att misslyckas. Men Rose tar sig vidare i livet, hon försörjer sig som skådespelare och föreläsare, hon har förhållande med olika män och hon ingår i olika sociala sammanhang. Men var finns lyckan nånstans? Är hon någonsin lycklig?

För mig framstår Rose som en väldigt osympatisk människa. Visst kan man tycka synd om Rose och förstå hennes ständiga strävan och sökandet efter bekräftelse och kärlek - för ingetdera tycks hon ha upplevt under sin barndom, men samtidigt tycks Rose själv helt oförmögen att älska någon tillbaka och därför kan jag helt enkelt inte tycka om henne. Det är därför heller inte så konstigt att hon framstår som en väldigt ensam människa. Rose tar för sig men drar sig inte för att trampa på någon annan. Hon ljuger eller hittar på historier för att få uppmärksamhet och få andra att tycka bättre om henne. Hon vill hela tiden passa in, vara rätt, få bekräftelse och det drastiska, ibland desperata, i hennes handlingar blir så fult. Tiggarflickan gavs ursprungligen ut i Kanada med titeln Who do you think you are? en mycket mer passande titel enligt mig, för frågan är om Rose ens själv vet vem hon egentligen är.

Mitt första möte med Munro gav inte den mersmak jag hoppats på eller som jag kanske förväntade mig. Tiggarflickan är dyster och grå och ful diskbänksrealism. Och till en början tyckte jag inte ens om boken, tråkig och oengagerande, tyckte jag, men det tar sig och efter en knagglig inledning följer såväl mer engagerande som fantastiskt engagerande kapitel/noveller. Men genom alla noveller vilar en tung stämning. En hopplös stämning. Det känns som att det aldrig kommer att finnas lycka hos Rose. Hon kommer att fortsätta söka efter bekräftelse och hon kommer tyvärr aldrig att hitta någon som hon kan leva i samförstånd med. Och det känns både tragiskt och sorgligt. 

Men Munro beskriver allt detta lysande. Ibland subtilt ibland mer kraftfullt - men hela tiden precis lagom och det är skickligt.