Jag och Earl och tjejen som dör

Bokus och adlibris har boken

Jag började läsa Jesse Andrews Jag och Earl och tjejen som dör med inställningen att detta skulle vara en bok á la John Greens The Fault in our stars (jag är sjukt säker på att jag läst eller hört någon jämföra Andrews bok med Greens). Jag såg alltså fram emot att skratta och att fälla någon tår, skratta lite till och slutligen storböla. Och visst har jag fnissat och skrattat högt, men några tårar har jag då absolut inte fällt. Vill man ha en gråta-bok är detta alltså helt fel bok att läsa. För även om Jag och Earl... handlar en del om både cancer och om döden så är det en totalt osentimental berättelse som istället bjuder på en väldigt uppriktig och mänsklig skildring av hur vi hanterar döden.

Gregs strategi för att överleva high school är att hålla låg profil. Inte tillhöra någon gruppering, utan vara lite tjenis med alla och i övrigt bara smälta in. Den enda Greg umgås med är Earl och eftersom de tillbringar sin tid tillsammans med att skapa film så kan han nog snarare anses som en kollega än en kompis. Men så blandar sig Gregs mamma i. Hon tycker, nej, förresten, hon tvingar Greg att börja umgås med Rachel, en tjej som går på hans skola och som Greg är bekant med. Rachel har fått veta att hon har leukemi och Gregs mamma tycker, tänker och tror att Greg kan "muntra upp henne", "få henne att tänka på något annat", "göra skillnad i hennes liv". Och eftersom Gregs mamma brukar få igenom sina idéer med tjat- och utmattningsmetoden, så går Greg med på att göra ett försök. Trots att detta totalt kommer att sabba hans image med att hålla låg profil.

Och när Rachel sen blir allt sjukare så bestämmer sig Greg och Earl för att göra en film till Rachel. För att få henne att må bättre. För det visar sig nämligen att hon i princip är den enda som faktiskt uppskattar Gregs och Earls katastrofalt pinsamma filmer. Men att göra en film till Rachel visar sig vara sjukt mycket svårare än vad de tänkt sig. Och resultatet ska vi inte ens prata om. Greg skäms ner till fotknölarna så usel är filmen.

Jag och Earl och tjejen som dör handlar alltså inte huvudsakligen om att vara cancersjuk och döende, nä, den här boken handlar om Greg. Om hur han känner det, hur obekväm han är med det faktum att han "måste" umgås med en tjej med cancer. Och hur HAN känner sig när HON blir allt sjukare, hur föbannad han blir på hennes sjukdom. Och så är Earl med på ett hörn också. Och film.

Det här är en genuint rolig roman som dessutom är väldigt originellt skriven. Förutom vanlig prosa presenteras berättelsen i såväl punktform som manusform. Dialogen är högst trovärdig, varenda svordom, mumlande och idiotiskt gapande öh är med. Liksom Gregs besatthet av kvinnobröst. Det är på gränsen till grovt, men som sagt, det är sjukt ärligt och sjukt befriande att läsa om någon som INTE säger rätt saker vid rätt tillfällen. Någon som är lite som och som känner lite som gemene man. Typ.

Steve och Earl och tjejen som dör har även filmatiserats tidigare i år och har, liksom boken, både hyllats och prisats. Här i Sverige går filmen upp på bio den 11 december!