Se mer på adlibris eller bokus |
Som röd räknas man som ingenting. Har man inte tur att få lärlingsplats någonstans är man åtminstone förvissad om att man när man fyller arton med all säkerhet kommer att skickas som soldat till de silvrigas armé. Alla Mares äldre bröder är soldater vid fronten och snart kommer hon själv att åka. Men av en tillfällighet hamnar hon som tjänare vid det kungliga Solpalatset och där upptäcks det att Mare besitter förmågor som endast en silvrig borde kunna ha.
Mare hamnar omedelbart mitt i det kungliga maktspelet. Ingen kan få veta att hon inte är en silvrig - det skulle hon kunna bli avrättad för och kungen börjar istället göra planer för att använda Mare för sin egen vinnings skull. Men tack vare sin unika ställning blir Mare kontaktad av den röda motståndsrörelsen som vill krossa de silvrigas makt. Självklart ställer Mare upp även om det faktiskt finns silvriga som hon faktiskt gillar och trots att hon då kommer att få flera liv på sitt samvete.
Röd drottning är Victoria Aveyards debutroman som blivit en bestseller i USA. Och visst låter det som att den här romanen har något alldeles extra? Men, tyvärr, säger jag. Bokomslaget är faktiskt det bästa med den här boken (fantastiskt fint att titta på!). Jag tycker Röd drottning påminner om en blandning av Collins Hungerspelen (underdogen Mare som en Katnis som blir sitt folks stora hopp) och Sandersons Sista riket (superhjälteförmågorna, det segregerade samhället etc). Den har faktiskt förutsättningarna att bli något riktigt bra, men Aveyard når inte hela vägen. Det är, jag vet inte, för mycket hon vill få med? Det händer saker hela tiden, det är twists and turns och action och komplotter så att man blir nästan vimmelkantig. Eller uttråkad, som jag. Det är till och med så att jag tycker den är seg, vilket den absolut inte borde vara med tanke på hur mycket som händer. I och för sig blir det riktigt spännande mot slutet, där fastnade jag och slutade skumläsa som jag gjorde ett tag i mitten, men tyvärr tycker jag inte det väger upp. För även om Aveyard försökt få till en nyanserad hjältinna så är hon inte nog nyanserat skildrad eller gestaltad för att jag ska känna något för henne. Och inte heller får vi veta så mycket om de där krigen som pågår i fjärran. Precis som med många liknande dystopiska romaner så förmodar jag att man får veta mer om hur saker och ting förhåller sig, varför världen ser ut som den gör och så vidare, först i nästa bok. Det är frustrerande å ena sidan. Å andra sidan så bryr jag mig nog inte den här gången.
Tack till Modernista för rec.exet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar