Önskestjärnan

Läs mer på adlibris eller bokus

Hur länge som helst har jag nu velat läsa Ingelin Angerborns Önskestjärnan. Visst ser den vintrig, mysig och lite sådär magisk ut? Jag tänkte mig att detta skulle vara som en lågstadievariant av de typiska Angerbornska böckerna med magisk realism. Det var det inte! Önskestjärnan var inte alls som jag tänkt mig och jag hade allra minst föreställt mig att det här skulle vara en absurt rolig bok!

Astrid har bråkat med sin bästa kompis Vera. Det sades en massa elaka saker och även om det kändes bra att säga allt det där dumma precis där och då så kändes det precis lika hemskt alldeles precis efteråt när allt det där dumma var sagt. Och nu är det liksom för sent och det dåliga samvetet ligger och maler som en tung sten i magen. Att sen mamma kommer och tjatar om mjölken som Astrid glömde köpa gör ingenting bättre och Astrid känner sig eländigare än eländigast. Tänk vad skönt det skulle vara om hon kunde få vara någon annan istället. Vara någon som är omtyckt och älskad och som ingen tjatar eller är dum mot.

Nya upplagan med ny framsida

När Astrid en stund senare är ute med sin mamma för att handla stannar de för att titta på stjärnorna. Det är en sån där gnistrande stjärnklar kväll och plötsligt ser de en fallande stjärna! Och när man ser en fallande stjärna får man ju önska sig något. Astrid som fortfarande känner sig låg efter eftermiddagens allt bråk önskar att hon var någon älskad och omtyckt. Tänk till exempel att få vara en... hund. Det önskar sig Astrid!

Tyvärr, för Astrid, är det nu faktiskt så att önskan slår in. Ingen verkar sakna flickebarnet Astrid, och Astrid får istället finna sig i en vardag som hunden Astrid. Och det är inte helt lätt att ställa om sig från människa till att vara hund. Ta bara maten till exempel. Hur kul och gott är det att knapra torra kulor torrfoder vareviga dag, eller att aldrig få sitta i soffan. Och det här med att gå på toaletten, sen. Glöm att Astrid tänker kissa utomhus när alla kan se. Men det är inte heller helt enkelt för en hund att klättra upp på toalettstolen.

Astrid vet inte vad hon ska ta sig till för att bli sitt vanliga jag igen. Men hon vet att det är bråttom, sakta börjar nämligen vartenda mänskligt drag som finns inom hennes hundkropp att försvinna och snart har hon kanske glömt bort vem hon egentligen är!

Även om Önskestjärnan nu inte var som jag tänkt mig, så gillade jag den skarpt. Den är faktiskt riktigt, riktigt rolig. Nyligen gavs boken ut igen med ett nytt omslag, men även detta tycker jag är lite missvisande i förhållande till innehållet. Det antyder fortfarande mer magisk och mörk stämning än vad man faktiskt får. Eller är det bara jag som tycker så?