Kallocain

Finns att hos adlibris eller bokus

Jag försöker varje sommar hinna med en eller ett par klassiker och jag tycker jag gjort ett ovanligt smart drag som valt att läsa Karin Boyes Kallocain den här sommaren, då den även faller in under min favoritgenre: Dystopier!

Karin Boye är i första hand känd för sina dikter, men hon hann även skriva ett par romaner, varav Kallocain kom att bli hennes sista, men också hennes mest kända, utgiven bara ett par månader innan författaren tog sitt liv. 

Kallocain utspelar sig i framtiden, riktigt hur långt in i framtiden blir jag inte klar över, men det har gått tillräckligt länge för att invånarna i Världsstaten inte längre ska känna till något annat sätt att leva på än som medsoldater, hängivna staten och kollektivet. Invånarna i Världsstaten lever ett inrutat liv, i städer, eller så kallade celler, under jord. Hot från andra stater har tvingat ned Världsstatens invånare under markytan, där cellerna försörjer det maskineri som staten utgör. Överallt är människorna övervakade, på arbetet, på fritiden, på metron, till och med i hemmet finns polisöron och polisögon som avlyssnar och övervakar det som sägs. Minsta misstanke om illojalitet gentemot staten kontrolleras och straffas om så anses nödvändigt.

Kemisten Leo Kall arbetar i Kemistaden n:r 4 med att ta fram ett sanningsserum som ska hjälpa staten att avslöja eventuellt spionage eller statsfientliga tankar. Serumet, som när det injiceras får människor att tala fritt från sitt hjärta, får namnet Kallocain efter sin uppfinnare. Leo Kall är entusiastisk till sin uppfinning, även om de tester som genomförs med drogen inte ger ett helt förväntat utslag. För istället för att avslöja statsfientlig verksamhet pratar istället testpersonerna om sin längtan efter kärlek, frihet och gemenskap, vilket i sig kan tolkas som statsfientligt tänkande och därmed är straffbart. Men allt eftersom testerna fortsätter inser Kall att så gott som alla människor i Världsstaten hyser dessa tankar. Även han själv.

Kallocain är välskriven och mycket intressant att läsa, men den fångade mig aldrig så emotionellt som jag förväntat mig. Det är förvisso spännande och fascinerande att följa Leo Kalls väg till insikt och det är drabbande när Kall kommer underfund med vad han har skapat och vilka konsekvenserna blir. Men den där "jag-kan-inte-släppa-boken-känslan" infann sig ändå aldrig och jag tror att det beror på att jag inte känner att jag kommer Leo Kall så himla nära, trots hans redogörelser. Han förblir mig distanserad. Men Kallocain är för den sakens skull ändå inte en mindre läsvärd roman.

Denna nya utgåva från 2013 innehåller även ett par av Boyes dikter och brev, illustrationer av Roy Friberg samt ett efterord av litteraturvetaren Barbro Gustafsson Rosenqvist.