Jag finns

Maja-Maria Henriksson debuterade 2010 med Jag finns och nominerades till Augustpriset för boken samma år. Jag finns är baserad på författarens egen uppväxt och handlar om fjortonåriga Johanna som är mobbad i skolan och förtryckt hemma av sin egen mamma.

I pocket hos adlibris eller bokus

I skolan misshandlas hon fysiskt av två killar i klassen och ingen tycks se vad som pågår. Eller vågar se, rättare sagt. Ingen vuxen rycker in och hjälper Johanna och de få gånger någon vuxen i skolan faktiskt uppmärksammar de problem hon har med Vedin, en av killarna som misshandlar henne, så görs enbart tafatta försök till att reda ut problemen.

Skulden läggs helt och hållet på Johanna själv; det är hennes fel att Vedin håller på som han gör - det förstår hon väl att han inte kan låta bli henne, hon som är så söt. Och när Johanna kommer hem med reviga kläder och blåmärken får hon skit från sin mamma som tycker hon bara förstör sina kläder  och borde veta bättre. Johanna får aldrig ens ett vänligt ord riktat mot sig och det är inte konstigt att hennes självbild är helt skev och förstörd. Det är nästan som att hon inte finns.

Till slut brister det för Johanna och hon inser att det är upp till henne själv om hon ska kunna ta sig ur sin livssituation och göra sitt liv till något bättre.

Det här är en mycket stark berättelse som det är svårt att lämnas oberörd av. När jag nu tar och bläddrar i Jag finns, känner jag fortfarande av den där känslan av obehag och förfäran som jag fick när jag läste boken för drygt tre år sen nu. Det är så eländigt och hemskt alltihop att man tänker att detta kan väl ändå inte vara självupplevt? Men Henriksson går aldrig över gränsen och blir sentimental eller låter vreden och bitterheten ta över- och just därför tror man verkligen på henne. Tack och lov viskar berättelsen om hopp och ljusning på sista sidan, men eländet för Johanna är tyvärr inte över helt och hållet. Men det får man läsa om i Inte på riktigt inte på låtsas.