De glömda barnen

De glömda... hos adlibris eller bokus

Bara omslaget till Anette Skåhlbergs De glömda barnen hintar om att det här är en läskig bok, men ärligt talat är detta nog en av det otäckaste barnböcker jag har läst. Mardrömslik är en passande beskrivning.

En dag börjar Misan liksom lösas upp i kanterna. När hon kollar på sig själv i spegeln är hon suddig och hennes spegelbild blir bara svagare och svagare tills, inte bara spegelbilden utan Misan själv, helt och hållet har lösts upp och försvunnit.

Misan vaknar upp i totalt mörker. Hon befinner sig långt ner under marken, det luktar av fuktig jord och hon varken ser eller hör något. Misan tror först att hon är ensam, men de andra barnen ger sig så småningom till känna. Det barnen har gemensamt är att de alla har hamnat nere i hålet under marken för att deras föräldrar inte brytt sig om dem eller försummat dem. Många av barnen har befunnit sig nere i hålet i åratal, några till och med över hundra år. Enda sättet att komma tillbaka upp igen är om någon börjar sakna dem igen. Tiden nere i hålet har gjort barnen ännu mer sorgsna och stämningen nere i hålet är oerhört dyster. Men Misan tänker inte ge upp så lätt. Hon ska se till så att alla barnen kommer upp ur hålet igen.

Beskrivningen av hålet är klaustrofobiskt och mardrömslikt. Allt är verkligen mörkt och hemskt och fasansfullt otäckt. Vi presenteras för de andra barnen genom att de får berätta för Misan var de kommer ifrån och varför de tror att de hamnat i hålet, och deras historier spär på hemskheterna ytterligare. Där finns barn med föräldrar som favoriserat ett annat syskon, barn som utsatts för alkoholism, våld, psykisk misshandel eller barn vars föräldrar bara inte riktigt haft tid med dem.

Författarens syfte med den här boken är ju att visa på barns utsatthet och De glömda barnen kan vara en perfekt bok att läsa om man till exempel ska diskutera barnkonventionen i skolan. För varje såld bok går också fem kronor till BRIS, vilket ju är hedervärt. Den som vågar läsa denna kommer nog att älska att läsa om barnens tårdrypande livsöden, men för min smak så blir det för sentimentalt och snyftigt. Vi presenteras för tolv barns (tretton om man räknar med Misan) öden, det ena värre än det andra och trots att jag gillar allt det läskiga och otäcka så blir det för mycket snyft-snyft för min smak. Jag tröttnar helt enkelt.