Prismagalaxen

Läs mer på adlibris eller bokus

Året är 2255 och Nova är elva år och bor på planeten Jorden i SkyMalmö (alltså i Malmö, men nu svävar staden och dess hus flera mil ovanför marken burna av konstgjorda luftströmmar). Alltsedan hennes pappa försvann spårlöst för fyra år sedan har det bara varit Nova och hennes mamma, Måne. Nova och Måne pratar sällan om pappan och de har heller aldrig riktigt pratat om vad som hände och varför han försvann, men Nova misstänker att Måne vet mer om försvinnandet än vad hon vill berätta.

Den här sommaren ska Nova på läger på planeten Indigo i Prismagalaxen. Det blir ett äventyr där Nova lär känna nya kompisar och där hon tillsammans med sina nya vänner får lösa en massa kluriga och spännande uppdrag på planeten som bebos av många ovanliga djur och växter.

Men den här sommaren blir Nova också påmind om de märkliga silvertrådarna som finns inne i hennes vänstra hand. En gång räddade de livet på henne, men sedan den gången har Nova inte behövt bekymra sig över silvertrådarna och hon har heller inte berättat för någon om dem. Nu börjar de dock åter göra sig påminda. När Nova befinner sig i fara börjar det nämligen bränna och sticka i handflatan - ett säkert tecken på att silvertrådarna kommer att lösas ut. Under tiden på lägret blir det allt mer tydligt att hon befinner sig i omedelbar fara och att där finns någon som vill komma åt henne. Vem och varför?

Silvertrådarna är första delen i framtids- och rymdäventyret Prismagalaxen, skriven av Ingrid Remvall. Detta är Remvalls debutbok och det är en genomtänkt värld och framtid som presenteras, full av detaljer, tekniska finesser och spännande varelser och figurer. Men jag önskar så att en duktig redigerare hade strukit och kortat ned och dödat flera av Remvalls darlings, för det här är alldeles för pratigt och jag känner mig totalt oengagerad. Tyvärr. Kanske att jag gillat Prismagalaxen om jag tyckt det var mer spännande med rymden eller gillade Star wars och Star trek och såna serier? Kanske hade jag då kunnat ta till mig och fascineras av de annorlunda miljöerna, varelserna och teknikerna? Tyvärr tror jag inte det hade hjälpt så mycket för jag kan inte uppbåda något som helst engagemang för vare sig personerna eller det som händer i berättelsen. Och ärligt talat är jag inte det minsta nyfiken på att ta reda på vad det här med trådarna i handen är för nåt. Jag lär med andra ord inte lägga någon tid på att läsa de följande delarna, Ökensafarin och Den spruckna planeten. Och jag kan bara hoppas att dessa delar fått en bättre bearbetning än Silvertrådarna.