Flickan utan minne

Vilken bladvändare! Jag borde ha läst Petter Lidbecks Flickan utan minne för länge sen för det här är en bok som jag verkligen kan rekommendera till de så kallade något motvilligare läsarna. Det är korta kapitel och ordentligt med driv. Jag sugs in i berättelsen på samma vis som jag gjorde när jag läste Allhelgonaoffret för några år sedan (som jag också tyckte var svinbra). Klart det är en aningens förutsägbart, men det gör absolut ingenting, för det blir faktiskt inte mindre spännande för det.

En flicka i tioårsåldern vaknar upp på en bänk på ett torg i en liten stad. Hon minns varken hur hon hamnat där, var hon kommer ifrån eller ens vad hon heter. Polisen hjälper flickan till sjukhuset där hon tas omhand av en läkare. En reporter från Dagstidningen skriver en notis om henne i tidningen som publiceras tillsammans med en bild på flickan.

Redan samma dag som bilden publiceras kommer en kvinna inrusande till sjukhuset. Hon kramar flickan, kallar henne för Lisa och säger till henne att aldrig någonsin försvinna så där igen. Flickan känner inte igen kvinnan, men kvinnan verkar så säker på sin sak, så det är kanske hennes riktiga mamma. Men väl hemma hos kvinnan börjar flickans minne återvända. Den här kvinnan som påstår sig vara hennes mamma är definitivt inte hennes mamma, vad hon än säger. Och inte heller har hon några som helst planer på att släppa "Lisa".