Berättelser från förintelsen

Magda Eggens har skrivit flera böcker, både skönlitterära och biografiska, som alla handlar om Förintelsen.

 I Jag måste berätta berättar Magda Eggens om sin uppväxt i Ungern med två yngre systrar, mor och far. Hon beskriver en lycklig barndom och uppväxt. Men 1944 tågar tyskarna in i Ungern och genast införs de så kallade judelagarna som innebar stora restriktioner för den judiska befolkningen.

Efter att Ungerns alla judar gjorts egendomslösa samlar tyskarna in dem i ghetton, varifrån hela Magdas familj sedan deporteras till Auschwitz. Magdas mor, som då var höggravid, och yngsta systern skickades direkt till ugnarna, vart fadern tog vägen är okänt, men han överlevde inte. Magda själv, tillsammans med systern Eva ansågs hur som helst arbetsföra. De två är också de enda i familjen som överlever fram till krigsslutet och våren 1945 kommer systrarna till Sverige med de Vita bussarna. Magda är då 19 år gammal och ingen vill lyssna på vad hon har att berätta. Men Magda Eggens har gjort det till sin livsuppgift att berätta om vad hon varit med om och hon gör det dessutom bra. Jag måste berätta är välskriven och innehållsrik, trots ett ganska ringa omfång.

Karen Levines bok om Hana Brady; Hanas resväska är en kontrast till de många böcker som skrivits av eller handlar om överlevande från förintelsen. Hanas livsöde representerar snarare merparten av de som försvann under Förintelsen, och ändå inte eftersom hennes öde trots allt gått att spåra.

 Hanas resväska handlar om hur chefen för Förintelsens minnescentrum i Japan, Fumiko Ishioka ber om att få låna ett antal föremål från Auschwitz för att använda i en utställning om förintelsen. Bland föremålen man får låna finns en resväska märkt med namnet Hanna Brady. De besökande barnen är nyfikna på vem Hana kan ha varit och Fumiko bestämmer sig för att ta reda på mer om vem Hanna Brady var. Kanske är det till och med så att hon överlevde? Pusselbit efter annan läggs samman och till sist kan man spåra Hana till Theresienstadt dit hon kom med sin bror. Och det fantastiska är att man dessutom inte bara lyckas identifiera Hanas bror, George, utan också spåra honom till Kanada dit han flyttade efter krigets slut. Tack vare George får således Fumiko och besökarna till Förintelsens minnescentrum i Japan ta del av Hanas hela livsöde.

Hanas livsöde berör och historien om jakten på resväskans ägare tillsammans med japanens outtröttliga engagemang är rörande, men ändå tycker jag att det är en rätt torftigt skriven bok i jämförelse med många andra böcker som handlar om Förintelsen och dess offer. Hanas resväska känns för mig mest som ett förlängt reportage eller en väldigt lång artikel, men det är petitesser i det här sammanhanget.

Både Jag måste berätta och  Hanas resväska har ett enkelt och lättläst språk och de båda berättelserna kompletteras med foton och bilder som förstärker och levandegör de båda berättelserna.