Här vill inte hundar bo

Maria är sex år och önskar sig en hund mest av allt här i världen. Allra helst vill hon ha en sån hund som Charlie Chaplin har, en Chaplinhund. Men Marias mamma tycker inte att man kan ha hund när man bor i ett höghusområde, så den enda hund Maria kommer i närheten av är Skoglund, byrackan som en av alkisarna på pappas jobb har.

När pappa flyttar från Maria, lillasyster Emma och mamma eftersom mamma och pappa bara bråkar, önskar hon så klart allra helst att pappa ska flytta tillbaka. Mamma har börjat prata om att flytta till Göteborg, och det vill Maria apselut inte! Då kommer hon ju inte att kunna träffa pappa när hon vill.

Under ungefär ett år får vi följa Maria, när hon går på dagis, blir kompis med Ofelia med prinsesslockarna, får löss, klämmer fingrarna, fastnar i en dynghög och gör en massa andra saker, som hon önskar att hon inte hade gjort. Maria önskar att hon var lika fin och prinsessaktig som Ofelia, men för det mesta är hon bara klumpig och hamnar hela tiden i tokiga situationer.

Anna Ehring har tidigare skrivit böcker för mellanåldern (Drakhjärta-serien) och Här vill inte hundar bo är hennes första bok för lite yngre läsare. Miljön är förlagd till 1970-talet och jag kan inte förstå varför Ehring inte kommenterar detta! Jag, som vuxen, kan utifrån beskrivningar, händelser och situationer förstå att det är 1970-tal, men jag tror få barn som läser denna bok, förstår, och än mindre kan relatera till detta. Jag funderar lite på om det kan vara så att Ehring skrivit en nostalgibok om tiden från sin egen barndom. Men för vem har hon skrivit boken i så fall? Sin egen skull? Här vill inte hundar bo funkar som högläsningsbok, där en vuxen kan förklara vem Palme och Pinochet är, varför Maria måste in till sjukhuset och magpumpas när hon ätit en hel burk Albyl och varför Ingela, som Maria leker med ute på landet, ser ut som hon gör och varför hon leker med sexåringar när hon uppenbarligen är mycket äldre än så. Men som egenläsning tror jag att många barn kommer att tappa bort sig i berättelsen.

Plus i kanten dock för Lotta Geffenblads illustrationer.