Flugornas herre av William Golding tillhör en av de moderna klassikerna som de flesta läser antingen under hösgstadiet eller gymnasiet. Jag läste den på högstadiet och jag minns också att hela klassen såg filmen. Nu har jag både läst om boken och sett om filmen. 
En grupp pojkar spolas i land på en öde ö efter ett flygplanshaveri. Utan vuxna till hands måste de själva ta ansvar för sig själva och varandra och upprätta regler för hur gruppen ska fungera och överleva. Ralph utses till att vara gruppens ledare och till en början samarbetar alla. Men vad som till en början verkar vara ett härligt sommaräventyr på en söderhavsö urartar snart till kaos med rivaliserande ledare, rädslor och besinningslöst våld. Flugornas herre är fängslande läsning, inte enbart för att intrigen är spännande och eskalerar till det ohyggliga, utan även för att William Golding väver in filosofiska idéer och erbjuder ett utmärkt underlag för att diskutera bland annat samhällstrukturer och socialpsykologi. Det här är en tänkvärd och mycket bra bok som säkert även framöver kommer att läsas i skolan.
Filmen då? Filmen har förflyttat handlingen till lite mer modern tid (1980-talet, tror jag) jämfört med boken som är förlagd under andra världskriget, och därmed har även en hel del detaljer ändrats. Men det som slog mig som största skillnad var att Ralph i filmen framställs som genomgod från början. I boken däremot retas Ralph inledningsvis lika mycket med Nasse som alla andra. Nasse, som är den smarta killen, fungerar som hjärnan bakom Ralphs handlingar, och båda vet underförstått att de behöver varandra för att Ralph ska kunna vara gruppens ledare. I filmen har Nasse tyvärr en lite mer undanskymd roll. Som det brukar vara så är boken bättre än filmen, men filmen är helt klart sevärd ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar