söndag 22 januari 2012

Hemlängtan

Den av många älskade författaren Michelle Magorian debuterade 1981 med Godnatt Mr Tom som handlar om Willie som evakueras till landet från London under Andra världskriget. Boken blev en succé och Magorian har efter det skrivit fler böcker som utspelar sig under Andra världskriget. Hemlängtan gavs ut 1985 och handlar om Virginia, även hon ett krigsevakuerat barn, som återvänder till England efter att ha tillbringat fem år hos en familj i USA. Virginia, eller Rusty som hennes amerikanska familj kallar henne, som nu blivit tolv år känner sig inte alls som hemma i det kalla, gråa England. Hennes mamma är som en främling för henne och hennes lillebror Charlie, som fötts medan Rusty varit borta, avskyr blotta åsynen av henne. Rusty anstränger sig verkligen för att anpassa sig, men allt hon gör och säger blir fel. Sakta bryts Rustys självförtroende ner och när hon till sist placeras på internatskola, för att snabbare få möjlighet till att anpassa sig till det brittiska livet igen, blir hon helt utfryst av de andra eleverna på skolan.

Jag är inte hundra procent säker men jag kan ha läst Hemlängtan nån gång för längesen. Jag känner igen mycket av historien, men är inte säker på om det är just Hemlängtan jag minns eller om det är så att berättelsen påminner om andra. I det väl tummade exemplar av Hemlängtan som jag lånade från mitt bibliotek har någon (eller några) skrivit i pärmarna att det är en jättebra bok och "den bästa bok jag läst". Jag kan tänka mig att jag som 12-13-åring hade tyckt att Hemlängtan var ruskigt bra, den innehåller de rätta ingredienserna kryddade med en lagom dos elände och hoppfullhet. Men är det nu så att jag faktiskt läst Hemlängtan tidigare, troligtvis i tidiga tonåren, så kan boken omöjligen gjort något större intryck på mig eftersom jag inte är säker på min sak. Och något större intryck av Hemlängtan får jag inte nu heller. Det är så mycket elände och Magorian spelar också friskt på gamla fördomar om stela gammalmodiga britter vs. frispråkiga moderna amerikaner. Det blir så väldigt klyschigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar