Glasbarnen

Kristina Ohlsson har gjort sig känd som deckarförfattare med bland annat titlar som Paradisoffer, Änglavakter och Tusenskönor. Glasbarnen är hennes första bok för barn.

Tolvåriga Billie och hennes mamma flyttar från Kristianstad till Åhus. Billies pappa har gått bort och hennes mamma vill absolut börja om i ett nytt hus, på en ny ort. Billie, däremot, har ingen som helst lust att lämna sina kompisar i stan och hon tycker att det nya huset är lika fult som det är gammalt och risigt. Huset säljs av en märklig mäklare som berättar att de förra ägarna lämnade kvar alla möbler, så därför säljs huset möblerat, vilket Billies mamma bara tycker är praktiskt. Men Billie tycker det ser ut som att de förra ägarna lämnat huset i alla hast, nästan flytt därifrån. Billies mamma tycker i vilket fall att huset är perfekt och ett par veckor in på sommarlovet flyttar de in.

Ganska snart efter att de flyttat in börjar Billie lägga märke till märkliga saker. Taklampan i vardagsrummet svänger fram och tillbaka ibland, alldeles av sig själv. Dörrar som varit stängda står plötsligt öppna och mitt i natten låter det som om någon knackar på fönstret till Billies rum. Trots att hennes rum ligger på andra våningen! Men Billies mamma tror inte på det Billie berättar. Istället anklagar hon Billie för att hitta på för att försöka övertyga mamman att flytta tillbaka till Kristianstad. Men av andra, som Billie träffar, får hon höra att deras hus har en besynnerlig historia, att nästan ingen bott där i mer än ett år och att det en gång i tiden skett hemska saker i huset. Det sägs att det spökar där.

Tillsammans med sin nyfunna vän Aladdin och gamla kompisen Simona börjar Billie rota i husets historia. Här ligger en hund begraven nånstans och spåren leder dem snart till den underlige mäklaren.

Ohlsson gör ett bra jobb med att bygga upp en läskig och spännande stämning och Glasbarnen är dessutom en bok som går rasande fort att läsa. Språket är mycket enkelt, och vore det inte för innehållet så hade man nästan kunnat sätta hcf-klassning på Glasbarnen. Nu är dock Glasbarnen en emellanåt ganska så kuslig historia, som jag inte skulle rekommendera till någon på lågstadiet. Titeln, Glasbarnen, kommer av att Billie hittar små glasstatyetter föreställande barn i huset. Det är lite synd att Ohlsson inte utvecklar det här med glasbarnen, för egentligen får man inte veta speciellt mycket om dessa. Istället känns det mest som att titeln valts för att den klingar väl på en spökberättelse.