tisdag 17 december 2013

En välbevarad hemlighet

Läs mer på adlibris eller bokus
Hela bokcirkeln fick bakläxa på söndagens bokcirkel. Av fem närvarande bokcirklare hade endast en läst ut Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Och hon som hade läst ut menade att det absolut inte går att prata om Mortons bok om man inte läst klart, såvida man inte vill spoila den dära välbevarade hemligheten som boken handlar om. Nu med boken utläst, anser jag det vara ett vettigt beslut, men samtidigt är det sjukt frustrerande att behöva vänta ända till mitten av januari med att diskutera boken.

Jag var faktiskt inte speciellt sugen på att börja läsa En välbevarad hemlighet, men eftersom jag anser att varje bokcirkelbok åtminstone ska få en chans så började jag läsa de första kapitlen med en något bister uppfattning om att jag inte skulle palla fortsätta. Men nåt höll mig fast. Och efter några kapitel till började det faktiskt bli intressant.

En välbevarad hemlighet utspelar sig både i nutid och 1941 under Blitzen i London. Men allra först börjar boken med ett nedslag en solig sommardag 1961 då, den då sextonåriga, Laurel gömmer sig i en trädkoja medan resten av familjen har picknick. Från kojan blir Laurel vittne till hur hennes egen mor hugger ned en främling. Och det Laurel bevittnar från sitt gömme skulle i sig kunnat vara den välbevarade hemligheten, men är i själva verket bara en mycket olycklig konsekvens av en mycket större hemlighet.

I nutid är Laurels mor, Dorothy, döende och den stora familjen har samlats för att ta farväl. Men innan det är för sent vill Laurel lära känna de sidor av sin mor som modern aldrig pratat om, till exempel hur hon var som ung och vad hon gjorde innan hon träffade Laurels pappa. Och helst vill Laurel prata med sin mor om vad det egentligen var som hände den där sommardagen för så många år sedan och varför familjen valde att tysta ned händelsen. Men Dorothy är inte till någon större hjälp. Istället börjar Laurel med hjälp av brev, fotografier och kontakt med gamla väninnor till mamman pussla ihop sin moders historia som visar sig vara långt mer omvälvande än Laurel kunnat tro.

Slutet är verkligen rafflande! Och det går egentligen inte att skriva så mycket mer utan att spoila alltför mycket. Men det är sannerligen en välbevarad hemlighet.

Jag tycker Morton lägger upp sin historia väldigt skickligt. Hon leder en att tro att man har börjat förstå vad hemligheten är, och låter en känna sig smart under några sidors läsning mot slutet, bara för att sen helt och hållet svepa undan benen på en med värsta twisten på de allra sista sidorna. Briljant!

4 kommentarer:

  1. Åh, nu hade jag skrivit en lång kommentar som bara försvann....:(
    Men den löd ungefär så här: långt att vänta till januari men ändå KUL att då kunna prata om den här boken. Och bra att du läste färdigt trots bisterhet och ovillighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men det gav ju med sig när jag väl kom in i boken. Ska bli intressant att prata om den i januari

      Radera
  2. Jag har inte börjat, men boken ligger där hemma och jag hoppas få tid när det blir lov. Speciellt nu när jag läst det här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas du får tid för både Morton och Atwood! ;)

      Radera