Augustiresan

finns på bokus eller adlibris

Tittar man enbart på omslaget till Anna Fredrikssons Augustiresan så skulle man lätt kunna tro att detta är en mysig, somrig feelgood-roman. Så är nu inte fallet. Här finns inte ett uns feelgood överhuvudtaget.

Jenny går med på att åka på cykelsemester på Österlen med sina tre bästa kompisar från ungdomstiden. Kompisarna har hon inte träffat på länge, men de har övertalat Jenny att hon behöver komma bort, få tänka på något annat. Och faktum är att Jenny verkligen behöver skingra sina tankar. Det nya jobbet med chefsposition har tagit över helt och hållet, det har förstört hennes relationer med gamla jobbkompisar, med personer i Jennys närhet och inte minst har det förstört äktenskapet med Johan. Stoltheten är allt Jenny har kvar och att erkänna för sina gamla kompisar hur allting verkligen ligger till är därför inte ett alternativ för Jenny.

Allt har verkligen gått käpprätt åt pipsvängen för Jenny, det är inte konstigt att hon tycker det är skitjobbigt att berätta om sina misslyckanden, både i karriären och i det privata. Men! Är det inte detta vänner är till för? Att stötta och trösta när livet är jobbigt. Och ska man inte våga berätta om sina tillkortakommanden och misslyckanden för sina vänner utan att vara rädd för att bli dömd? För att utge sig för att vara nära och bästa vänner, så känns det inte som att dessa kvinnor känner varandra speciellt väl, eller ens litar på varandra. Augustiresan handlar delvis om vänskap och hur vänskapens villkor kan förändras över tid. Men det är inte vänskapstemat som får mig att läsa vidare.

I vartannat kapitel befinner vi oss i nutid på cykelsemester på Österlen. Men i vartannat kapitel befinner vi oss i dåtid och får följa Jenny och hur hennes liv och karriär går åt skogen. Och detta blir drivet i min läsning. Vad är det som egentligen har hänt på Jennys jobb? Jag förväntade mig länge att det var något jättestort som hade hänt, men under läsningens gång så inser jag istället att Jenny helt enkelt gräver sin egen grav i sin strävan att vara duktig på jobbet, göra vad företaget och hennes chef kräver av henne och därmed helt och hållet stänga av all social kompetens. Det är jättejobbigt att läsa, och det blir bara så obegripligt och märkligt hur långt Jenny kan gå utan att inse hur fel hon gör och utan att göra något för att försöka förändra sin situation.

Vad gäller Augustiresan så hade vi i bokcirkeln jättemycket att prata om, tycka till om och diskutera kring; arbetsplatser, arbetsmiljö, chefskap, vänskap, bokstavskombinationer och diagnoser, vuxenmobbing, etc etc. Detta betyder dock inte att någon av oss tyckte speciellt mycket om boken.