Boet

Finns bl.a. hos adlibris och bokus

Det är en riktig getingsommar den här sommaren. Det är hett och varmt, men man kan knappt sitta ute för alla getingar som svärmar irriterande. Steve avskyr getingar men getingarna är inte hans största bekymmer den här sommaren. (Åtminstone inte till en början) Steve har precis blivit storebror. Det borde vara en lycklig och mysig tid för hela familjen med den nya familjemedlemmen, men bebisen är sjuk och svag och Steves föräldrar tillbringar mycket tid på sjukhuset med den lille pojken. Läkarna vet inte vad det är för fel på barnet, det tas prover och tester men de kan inte komma på vad de ska göra för att hjälpa pojken. Kanske kommer han aldrig att kunna gå? Kanske kommer han inte kunna prata? Kanske kommer han inte ens att överleva?

Förståeligt nog oroar sig Steve en hel del för vad som kommer att hända med hans lillebror. Och han oroar sig för sina föräldrar och hur de mår. Han vet att det är en svår prövning för hans föräldrar men samtidigt kan Steve inte låta bli att känna sig åsidosatt.

Den tionde natten efter att bebisen fötts dyker änglarna upp i Steves drömmar för första gången. De är bleka och har skira vingar, det är inte konstigt att Steve först tar dem för änglar. De talar vänligt till honom och det är precis som att de känner honom, som att de vet allt om honom. De berättar för Steve att de kan hjälpa till med det sjuka barnet. Det är därför de har kommit. De kan fixa så att Steve får en frisk lillebror och det enda Steve behöver göra är att säga ja. Men vad exakt är det han ska säga ja till? Drömmarna dyker med jämna mellanrum upp och Steve förstår att änglarna i själva verket är getingar. Sällsynt bleka, vita getingar, likadana som de han sett i trädgården. Det är bara getingdrottningen som pratar med honom och hon berättar hur alla hennes arbetare jobbar för fullt för att hjälpa Steve med hans lillebror. Samtidigt, i den verkliga världen, växer sig getingboet utanför sovrumsfönstret större och större.

Boet är krypande otäck. Kenneth Oppel låter en undan för undan förstå att huvudpersonen Steve kanske inte är helt tillförlitlig och sår därmed ett tvivel hos läsaren om att det han upplever, att Steves drömmar och rädslor kanske inte är riktiga. Det är väldigt skickligt gjort och andra komponenter i berättelsen, klassiska föremål för rädslor såsom getingar, mystiska knivmän och telefoner som ringer utan att någon finns i andra änden när man svarar, bidrar till en mardrömslik berättelse som stundtals är så pass obehaglig att jag delvis ifrågasätter hcg-märkningen. Boet är definitivt en bok som sätter spår, som kommer att finnas kvar i mina tankar länge - trots att det faktiskt inte tog mycket mer än en kväll att läsa boken.