torsdag 23 juni 2016

Sagan om Turid

Finns på adlibris och bokus
Kungadottern inleder Elisabeth Östnäs trilogi om Sagan om Turid  - en vikingaroman som tidigare i år belönades med Slangbellan för bästa debutant inom barn- och ungdomsbokgenren. Ett välförtjänt pris.

Turid är femton år och dotter till byns åldrande kung som fortfarande lever på det sinande bytet från det sista härnad han var ute i, vilket var samma år Turid föddes. Då Njord, Turids styvbror och hennes fars ende son, är klen och förmodligen aldrig kommer att bli kung står hoppet till att Turid ska giftas bort så att hon så småningom kan få söner som kan ta över kungsgården så att ätten kan leva vidare. Men Turid har inte någon som helst lust till att bli bortgift. Hon vet att hon måste och att det kommer att ske, men helst av allt vill hon lära sig läsa romerska bokstäver, hon vill resa, hon vill se världen.

Men först gäller det att överleva vintern. Årets skörd gav inte så mycket man hoppats på, det finns inga medel att handla för, fisket har inte varit gynnsamt och djuren tycks att flytt skogen omkring. Det är svält i byn. Det är alltid någon som inte klarar sig igenom vintern, men det här året är svårare än vanligt.

Turids styvmor Ingeborg som är byns völva (=sierska) har bestämt att Turid ska läras upp för att en gång ta över Ingeborgs uppgifter och det är när Turid söker upp byns gode (=en slags präst), Holme, som hennes liv tar en ny riktning. Holme berättar för Turid om hennes samiska arv. Att hon är nåjd - en som kan vandra i andevärlden och om hon bara kan lära känna sin kraft och bemästra den så har hon makt att ta ödet i sina egna händer.

Det är en stark personlighet i Turid och man kan inte annat än att gilla henne. Jag sympatiserar med att Turid känner att hon måste tillmötesgå kraven och förväntningarna på henne samtidigt som hon bara vill vara ung och fri. Möjligheterna var så klart mer begränsade då men det är ett problem som går att applicera på många unga även i vår tid.

Östnäs ger ett kunnigt och påläst intryck som med detaljrikedom skildrar livet på kungsgården i den lilla vikingabyn. Det är ett hårt liv som tecknas utan att på något vis romantisera och det är framför allt detta jag gillar med Kungadottern. Det känns så äkta. Svält och död är ständigt närvarande och bloten som genomförs för att blidka gudarna i förhoppning om gynnsamma skördar och milda vintrar skildras osentimentalt. Det är rått och ibland otäckt men samtidigt väldigt fängslande och verkligt intressant och lärorikt om vikingatiden. En ordlista längst bak hjälper till att förklara tidstypiska eller idag ovanliga ord samt namn som vikingarna använde på olika platser och länder. Slutet på Kungadottern är väldigt spännande och lockar definitivt mig att läsa även nästa del, Krigstid, som släpptes nyligen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar