Länk till adlibris och bokus |
Irene är en riktig old school-bibliotekarie. Det är böckerna som är hennes skötebarn, det är de vackra utgåvorna, de litterära mästerverken, de bildande romanerna som hon vurmar för. Hon och nya chefen som vill göra bibblan till ett hippt och fräscht ställe där lyrikhörnan byts ut mot en karaokemaskin, har diametralt olika uppfattningar om vad ett bibliotek ska vara och kan man nåt om biblioteksvärlden så är det väldigt träffande hur Paborn raljerar över det samtida biblioteket och den identitetskris som ibland kan uppstå när det nya ska ersätta det gamla.
Men detta är nu inte romanens huvudtema. Nej, Irene Hussvig är sedan många år tillbaka gift med Horst, en man som skulle kunna vara Irenes raka motsatts. Möjligen fanns en kärlekens låga i förhållandets begynnelse, men efter 39 års äktenskap har både gnista, glöd och respekten för varandra försvunnit. Eller snarare Horsts respekt för Irene. Irene får helt enkelt en dag nog av Horsts många pikar, hans sarkasm och det faktum att hon låtit honom förminska henne, låtit hans vilja styra i alla år. Enklaste vägen hade givetvis varit att ta ut skilsmässa. Detta är dock inget alternativ då det hade varit en alldeles för enkel utväg, utan istället får Irene en idé, efter att ha läst om hur man utvinner blysocker, om att långsamt giftmörda sin make.
På vinden i en gammal kista hon ärvt från sin mor finns blytyngder som under alla dessa år legat orörda, men som Irene nu får användning för och köket blir hennes laboratorium. Hur man ska gå tillväga som amatörkemist går ju enkelt att läsa sig till i böckerna. Böcker som Irene har fri tillgång till via sitt jobb. I liten skala börjar Irene ersätta det socker Horsts använder i sitt kaffe med blysocker och sakta men säkert vinner Irene tillbaka sitt självförtroende när hon i tyst triumf inser att hennes plan faktiskt fungerar, att hon faktiskt håller på att bryta ned Horst inifrån och ut.
Blybröllop är dråplig och smart med många finurliga formuleringar. Ta bara denna här bredvid från sidan 177 om ordet gift. Genialt!
Trots det ganska förfärliga Irene utsätter sin make för så kan man dock inte annat än att heja på henne och triumferas över hennes framgångar som giftmörderska.
Jag måste säga att jag tyckte synd om Horst, han började ju faktiskt visa en lite mer human sida av sig själv mot slutet :)
SvaraRaderaJo, lite så kände jag också. Men samtidigt förstod jag Irenes agerande fullt ut och hur hon ändrade rollerna i det maktspel som funnits i deras äktenskap.
Radera