Minnet av vatten

Länk till adlibris och bokus

Emmi Itäranta har blivit flerfaldigt prisad för sin debutroman Minnet av vatten, och jag får nog säga att det här kan ha varit min bästa läsupplevelse i sommar.

I en framtid där klimatförändringar förändrat hur världen ser ut, både geografiskt och politiskt, styr tillgången, eller snarare bristen på vatten människors liv. Tidigare frodiga områden är numera torrlagda, polarisarna har smält och Kina, numera Nya Qian, har tagit makten över Europa liksom över Skandinaviska Unionen. Vatten är ransonerat för varje hushåll och det är militären som har makten över de få rena vattenkällor som finns kvar. Det vatten som ransoneras ut till invånarna i den lilla byn som ligger i ett före detta finländskt landskap är långt ifrån tillräckligt, men av tradition så tilldelas ortens temästare en större ranson för att kunna hålla i de viktiga teceremonierna. Slöseri med vatten tycker somliga.

Temästare är ett traditionstyngt yrke som går i arv i familjen. Att 17-åriga Noria ska ta över efter sin far en dag är självklart och hon har gått i lära hos honom under flera år. Men det är först när Noria närmar sig att genomgå mästarprovceremonin som hennes far inviger henne i temästarens allra största ansvar och hemlighet. Uppe i fjällen, långt inne i en grotta, finns en hemlig vattenkälla som Norias far vårdar och som vårdats av temästare i familjen under generationer. Men att hålla en frisk vattenkälla hemlig, liksom att förse sig själv och andra med vatten som inte ingår i veckans ranson bryter så klart mot vattenlagarna.

Militären har redan byn under bevakning. Det finns misstankar om att invånarna bryter mot vattenlagarna och när Norias far dör sätts hennes hem under extra bevakning. Norias mor oroar sig över hotet från militären och vill ge sig av, men Noria känner sin plikt. Hon måste bevara källans hemlighet.

Minnet av vatten skiljer sig från många andra av dagens dystopier där action ofta för handlingen framåt. Här är tempot lugnare, mer eftertänksamt men definitivt lika spännande! Det är en intressant värld som Itäranta målar upp. Hon använder knappa ord för att beskriva Nya Qian och världen, men de är ändå fullt tillräckliga för att förstå, för att kunna ta in helheten bit för bit. Romanen känns så himla väl genomtänkt och genomarbetad. Jag gillar beskrivningen av plastgraven i byn där Noria och kompisen Sanja letar användbara saker och spännande reliker från en en högteknologisk svunnen tid, föremål vars information nu gått förlorad. Hur alla går omkring med insektshuvor för att skydda sig mot plågande insekter eller hur man använder eldflugor som ljuskällor.

Språket är ibland nästan poetiskt och här finns meningar att stanna upp vid och läsa om bara för att de är så vacker komponerade. (Säkerligen kan man också tacka en duktig översättare för detta)

Det är nästan oundvikligt att inte slås av tacksamhet över ens egen tillgång till rent vatten under läsningens gång. Och det faktum att jag befann mig i en sommarstuga utan tillgång till dusch och där tillgången till dricksvatten från egen brunn varierar gjorde säkert min läsupplevelse ännu mer påtaglig. Dock tror jag att även om jag befunnit mig någon annanstans när jag läste så hade jag troligtvis ändå ansett detta vara en av sommarens bästa läsupplevelser och jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Emmi Itäranta framöver.