I
Det är om dig jag skriver hämtar Moa Backe Åstot inspiration från sina egna dagbokstexter som hon skrev under högstadietiden för att få till den rätta sociala dynamiken mellan personerna som den här berättelsen handlar om. Huvudpersonen går sista terminen i nian. Hon är bokens Jag som skriver om ett Du. Hon är en sådan som är bra på sådant som ingen bryr sig om, skrivande och piano. Han, bokens Du som hon inte kan sluta tänka på, går i hennes klass och han är bra på sånt man ska vara bra på, sånt som folk bryr sig om, som att vara stark, snabb, få folk att skratta. Hon och han hör inte ihop, det vet alla. Men ändå finns där något. Eller gör det det? Där finns faktiskt något som går att läsa i en blick, i en tystnad, i en närvaro. Något som väcker ett hopp om ett Vi.
Bäst kan man väl beskriva Det är om dig jag skriver som en kärleksroman skriven i poesiform där kärlekens och lyckans största hinder är den sociala hierarkin på skolan. Det är ordknappt, men varje ord väger mycket och innehåller så mycket känsla. Att läsa boken går snabbt. Men när det är gjort vill jag gärna läsa den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar