I ett tidigare inlägg skrev jag att jag bara måste läsa John Marsdens Imorgon när kriget kom. Filmatiseringen har premiär om en vecka och nu har jag då äntligen läst första boken. Men räcker det för att se filmen? Jag borde nog egentligen läsa ett par delar till i serien för jag gillar inte att läsa en bok efter att ha sett filmatiseringen. Jag vill bilda mig en egen bild och uppfattning av platser och karaktärer innan jag tar del av någon annans tolkning.
Hur som helst. Sju ungdomar ger sig iväg på en vildmarkstur i den australiensiska naturen. När de återkommer från sin idylliska campingtur är ingenting som vanligt längre. Hundar och andra husdjur är döda och deras föräldrar är puts väck. Elen fungerar inte och inte heller går det att använda telefoner. Det visar sig att Australien har invaderats av en fiendearmé och alla de känner har tillfångatagits och satts i läger. De sju ungdomarna är oroliga och rädda men beslutar sig för att bedriva gerillaverksamhet mot fienden. De återvänder till Helvetet, den undangömda dalgång de campade i, och planerar hur de ska organisera sitt motstånd.
Det här är en bitvis väldigt fängslande berättelse, även om jag tyckte att inledningen var väl seg. Det tog ett par kapitel innan jag hade kommit in i boken. Nu har ju den här boken ett antal år på nacken, och jag får nog ändå säga att jag läst mer fängslande dystopier. Men detta är utan tvivel den som känns mest realistisk. Det Marsden gör bra är hans skildring av hur ungdomarna trots deras rädsla och ovisshet försöker anpassa sig till något som liknar en slags vardag och hur de trots allt fortsätter att vara ungdomar som blir kära och funderar över vad de ska göra i framtiden osv. Hur livet trots en extrem situation ändå fortsätter så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar