Odd och frostjättarna

I Odd och frostjättarna har Neil Gaiman hämtat stoff från den nordiska mytologin. Det är vikingatid och Norge har haft en ovanligt lång och kall vinter som aldrig tycks ta slut. I den lilla vikingabyn bor den 12-årige Odd. Hans namn betyder knivsegg och är ett namn som ska bringa tur. Men Odd är udda. Han är inte som alla andra pojkar. Han kan till exempel aldrig sluta le och detta retar sig många på. Den långa kalla vintern börjar gå folket på nerverna och har gjort byborna extra griniga och lättretliga. Odd beger sig till sin fars gamla skogshuggarstuga för att få lite lugn och ro. På vägen råkar han på en björn som fastnat med ramen i ett träd efter att ha försökt komma åt honung. Odd hjälper björnen och en enögd örn samt en räv dyker också upp. Det är märkliga djur för det visar sig att djuren kan tala. Odd får veta att Frostjättarna intagit Asgård och stulit Tors hammare. Men det värsta är att om inte gudarna får tillbaka hammaren så riskerar en evig vinter att sänka sig över människorna. Odd bestämmer sig för att hjälpa till.

Jag har inga entusiastiska superlativ att ösa över den här boken. Det är absolut ingen dålig bok på något vis, men jag får helt enkelt inget riktig känsla för berättelsen. En rätt så enkel fantasyhistoria som kan passa mellanstadiet framför allt.