Utan att säga hej då

Utan att säga hej då av Kerstin Erlandsson-Svevar är en lättläst bok som ändå ställer lite krav på läsaren. Bokens huvudpersoner är en tjej och en kille, bästa kompisar sen länge. Men när tjejen, som är bokens jag, börjar misstänka att hennes kompis vill vara lite mer än bara vän med henne börjar hon stöta bort honom. Hon är livrädd för att hans känslor ska komma i vägen för deras vänskap. Givetvis blir killkompisen sårad och börjar undvika sin tjejkompis. Men det är först när han blir tillsammans med klassens nya tjej som det går upp för bokens jag att han faktiskt varit mycket mer än en kompis för henne också. Men nu är allt för sent. Eller finns det en chans att det kan bli de två i alla fall?

Berättelsen är skriven i jag-form utifrån tjejens perspektiv, så det är kanske inte så himla konstigt att hennes namn aldrig dyker upp, men det var först nu när jag skulle skriva om boken som jag lade märke till att man aldrig får veta killens namn heller. Huvudpersonen vänder sig direkt till killen och de två blir aldrig mer än Du och Jag i den här berättelsen. Det känns väldigt personligt och intimt på nåt vis. Trots (eller kanske tack vare?) det något avskalade språket som lättlästa böcker ofta erbjuder, så är detta en stämningsfull bok som lockar fram känslor. Utan att säga hej då är en välskriven kärlekshistoria och Erlandsson-Svevar lyckas på ett avskalat vis ändå beskriva huvudpersonens känslor väldigt exakt. Det här är en bok jag gillar.