Allt jag säger är sant

Första terminen i gymnasiet ska börja. Det är nu allvaret med skolan börjar på riktigt. Det är nu ens framtid avgörs och det är nu man har möjlighet att skapa sig nya chanser och möjligheter - ett nytt liv! Alla är uppspelta, förväntansfulla. Alicias bästa kompis Fanny kan inte tro sina öron, eller ögon heller för den delen, när Alicia efter en vecka i gymnasiet bestämmer sig för att hoppa av. Gymnasiet är bara slöseri med tid och talang och Alicia är menad för något mycket större än att sega sig igenom ytterligare tre års olidlig tristess i skolan.

Men det visar sig att det inte är så himla lätt att "bara hoppa av" skolan. Förutom att Fanny tycker att Alicia är korkad så går Alicias föräldrar i taket och skolan hotar med att koppla in kommunen. Helt ofattbart vad alla ska vara negativa! Alicia som ändå lyckas fixa ett café-jobb får nog av sina oförstående föräldrar och flyttar in hos lugna och trygga mormor istället. Mormor inte bara lyssnar och förstår, för henne kan Alicia också berätta om Isak som brukar hänga på caféet och som har världens finaste leende. Alicia tänker minsann se till att han får upp ögonen även för henne. Att han redan har flickvän är av mindre betydelse. Alicia har ju trots allt lyckats med stordådet att skaffa jobb och då ska det väl inte vara så svårt att uträtta ännu ett stordåd?

Men hösten, under vilken Alicia borde gått i ettan i gymnasiet men istället bestämmer sig för att uträtta stordåd, blir ingen dans på rosor, och livet visar sig vara mycket svårare och mer omvälvande än Alicia kunnat föreställa sig.

Lisa Bjärbo skriver lättsamt och underhållande. Det är flyt i språket, enkelt och lätt att läsa och Allt jag säger är sant slukar man snabbare än kvickt. Men till skillnad från Bjärbos förra bok, Det är så logiskt alla fattar utom du, så känns detta inte som en bok som kommer att fastna speciellt länge i mitt minne. Även om Bjärbo gör ett trovärdigt porträtt av en egocentrerad Alicia mitt uppe i en livskris, så känner jag mest ett "jaha" när jag läst sista sidan. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite som syv-Sara (eller som vilken annan gammal tant som helst) som inte kan sluta tänka att Alicia väl ändå måste sluta vara så naiv och inse att hon inte kan uträtta stordåd utan ens gymnasiekompetens.

Allt jag säger är sant är i vilket fall som helst god underhållning för stunden - ingen tvekan om det, och en perfekt bok att läsa i hängmattan.