Man pratar inte med elefanter

Tanya Stewner har i Tyskland redan hunnit ge ut ett par böcker med Lisabeth Susavind i huvudrollen. Man talar inte med elefanter är den första och gavs ut i Sverige 2010.  Lisabeth Susavind har flyttat till en ny stad och en ny skola. Igen. Både hon själv och hela hennes familj är supernervösa inför mötet med nya klassen. Tänk om någon får reda på Lisabeths hemlighet! När Lisabeth blir placerad att sitta bredvid en annan tjej i klassen, alldeles vid fönsterna med krukväxterna, så ber Lisabeth om att få sitta för sig själv istället. För sent upptäcker Lisabeth att hon istället valt att sätta sig bredvid klassens hamsterbur och får istället stå ut med hamsterns oupphörliga stirrande på henne. Och givetvis blir tjejen som Lisabeth skulle suttit med sur och snart har klassens alla tjejer vänt sig emot henne.

Hemma i trädgården stöter Lisabeth på Jesaja som tydligen är en av skolans mest populära killar. Men han har också en hemlighet han försöker dölja. Han är högintelligent och gillar till exempel att läsa Goethe, men han är livrädd för att någon på skolan ska få reda på att han är smart och därför ser han till att få sämre betyg än han egentligen kan få. Allt för att inte riskera att tappa sin popularitetsstatus. Jesaja blir den första som Lisabeth vågar berätta om sin hemlighet för - nämligen att hon kan prata med djur och att hon enbart med sitt skratt kan få växter att knoppa och slå ut. Men även om hemligheten är trygg hos Jesaja, hon känner nämligen till hans, så vågar Jesaja inte ens hälsa på Lisabeth i skolan eftersom han då kanske riskerar att förlora sin status som cool och populär.

Och sen riskerar Lisabeths stora hemlighet att avslöjas när skolans alla fyror och femmor ska på utflykt till zoo, men Jesaja, som ändå är en schysst kille, hjälper på ett diskret vis att dra uppmärksamheten från Lisabeths förmåga. Tack vare en sjuk elefant vågar till sist både Lisabeth och Jesaja avslöja sina hemligheter för omgivningen.

Visst skildrar boken problemet med mobbing i skolan på ett rätt så trovärdigt vis, och jag tror att många kan känna igen och relatera till Lisabeths och Jesajas relation. Men jag irriterar mig på att Lisabeths föräldrar själva tycker det verkar vara en god idé att hålla sin dotters förmåga hemlig - trots att de under kort tid fått flytta fyra gånger och trots att anledningen till att man flyttat är att Lisabeth mobbats i skolan.

Man talar inte med elefanter är en bok om vänskap och om att vara annorlunda. Handlingen är fantasifull men också ganska förutsägbar. Och jag känner mig väldigt ljummen inställd till denna bok. Tack och lov känns det också som en bok som snabbt kommer att falla ur minnet.