Och i Wienerwald står träden kvar

Elisabeth Åsbrink tilldelades Augustpriset 2011 i kategorin årets bästa svenska fackbok för Och i Wienerwald står träden kvar. Liksom året dessförinnan då Den röda grevinnan tilldelades Augustpriset, föll alltså valet på en biografi. Det är alltid lika gripande att läsa vittnesskildringar från andra världskriget. Men detta är inte enbart en sådan. Visst vittnar boken om hur livet som jude i Wien tedde sig, och att följa det allt svårare och kärvare livet som mamma Lisl och pappa Pepi får utstå när snaran dras åt kring Wien är gripande ur det perspektivet att man som läsare vet att det inte finns nån utväg för dem. Men boken handlar till stor del också om svensk flyktingpolitik under 1930- och 1940-talen. Breven och att teckna Ottos historia blir nästan som en täckmantel för att nysta i den svenska politiska historia som är smutsigare än vad vi både vill tro och veta.

Otto Ullmann kommer till Sverige vårvintern 1938, tretton år gammal. Han är ett av exakt 100 tyska barn som fått dispens och ett tillfälligt visum att vistas i Sverige och han inackorderas på barnhem på den skånska landsbygden. Otto brevväxlar till en början flitigt med sina föräldrar, men ju längre tid som går desto mer sällan svarar Otto på sina föräldrars brev. De i sin tur fortsätter att pliktfullt och så länge de bara kan, skicka ett brev i veckan, och uppmanar Otto att berätta hur han har det och att han ska studera vidare och skaffa sig ett yrke.

Den judiske, och numera flyktingen, Otto hamnar så småningom som sjuttonåring som dräng på Ingvar Kamprads föräldragård och Otto och Ingvar som är jämnåriga, finner genast varandra - trots att Kamprad och även hans familj, sympatiserar med Hitler.

Elisabeth Åsbrink har utifrån de ca 500 brev från Ottos föräldrar som Otto bevarat, återskapat brevväxlingen mellan sonen och föräldrarna i Wien. Trots att inte ett enda brev från Otto till föräldrarna finns kvar blir familjen Ullmanns korrespondens ändå väldigt detaljrik. Vilket detektivarbete det måste varit för Åsbrink! Och liksom i Den röda grevinnan så kan hon inte heller mer än anta vissa saker, förmoda och fylla i de rader i de brev som inte längre finns att läsa. Åsbrink har även lyckats ta reda på föräldrarnas sista tid och hur de klarade sig undan deportation till koncentrationsläger så länge, för om detta står inget i breven. Förmodligen av det enkla skäl att Lisl och Pepi inte velat oroa sin son.

Det är som sagt gripande levnadsöden man får ta del av i Och i Wienerwald står träden kvar. Men det är framför allt upprörande att läsa om hur inflytelserika personer i Sverige, som hade kunnat göra så mycket mer för att rädda fler judar, agerade under 1930- och 1940-talen. Så rädda man tycktes vara för att hamna i onåd hos Hitler! Men inte heller tycks många ha velat ifrågasätta den i Europa, såväl som i Sverige, väl utspridda rasideologi som rådde. Med tanke på den främlingsfientlighet som brer ut sig i Europa och i Sverige idag blir den här boken också en viktig påminnelse om att vi lever i historien här och nu.