Bara kärlek kan krossa ditt hjärta

Nu under sommarens ledighet passar jag på att rota lite i mina arkiv med anteckningar över böcker som jag läste före denna bloggs existens.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta läste jag ganska snart efter att den kom ut för snart två år sen. Boken är en fristående fortsättning på Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, en av mina absoluta favorit-kärleksböcker. Huvudpersonen är återigen Morris som håller på att samla ihop spillrorna efter sig själv efter förhållandet med Betty, hans livs kärlek. Han saknar henne otroligt mycket, men vet också att de inte funkar tillsammans. För att tänka på annat, och kanske också i ett försök att fly minnet av Betty, så springer han.

Tillsammans med sin pappa koncentrerar sig Morris på löpträning, de har satt upp som mål att springa halvmaran. Morris pappa är mycket entusiastisk och tycker att de ska springa i elljusspåret varje kväll. Morris pappa har sprungit i hela sitt liv. Han har sprungit för att överleva, sprungit från depressioner som ändå hunnit ifatt honom ibland. Hans hjärta slår dubbla slag och läkarna har egentligen förbjudit honom att springa men han kan inte överge löpningen. En dag springer någon ikapp Morris och pappa i elljusspåret. Det är Lena. Det är något speciellt med Lena, men Morris vet inte om han vågar låta sig bli kär igen. Dessutom kan Morris inte sluta att jämföra Lena med Betty, och så länge han jämför Lena med Betty kan han heller inte tillåta sig att bli kär.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en fin berättelse om kärlek, om att komma över och gå vidare och att våga bli kär igen. Men boken handlar även om Morris relation till sina skilda föräldrar och framför allt om hans relation med sin manodepressiva far som inte alltid funnits där för Morris.

Språkmässigt så är Bara kärlek kan krossa ditt hjärta inte på långa vägar en lika fin upplevelse som Jag behöver dig mer än jag älskar dig... och jag minns att jag tyckte att en del ordval och även Morris relation till sin mamma kändes väl juvenila. Men jag minns också att jag ganska snabbt slukade boken, vilket i sig är ett gott tecken. Och bokens titel gillar jag väldigt mycket.