Jack Kerouacs On the road fick enormt genomslag när den publicerades 1957 och förutom att boken mer eller mindre kom att bli beatrörelsens bibel så rosades Kerouac för sin nyskapande litterära stil. I Sverige fick boken titeln På drift och 2008 kom en nyöversättning av On the road som då också fick den nya titeln På väg. På väg bygger på Kerouacs och hans författarvänners egna upplevelser och resor kors och tvärs över den amerikanska kontinenten. Kerouacs alter ego Sal Paradise liftar/reser/hankar sig fram, mestadels mellan New York, Denver och San Fransisco, tillsammans med eller på grund av polaren Dean Moriarty (verklighetens Neal Cassady). Resorna präglas av galenskap, vilda fester, sprit, droger, sex och ett allmänt slackerbeteende som utspelar sig med en ständig jazzig musikslinga i bakgrunden.
Kanske är jag för okoncentrerad i min läsning, kanske borde jag läst på mer om Kerouac och hans gäng innan jag började läsa, kanske borde jag lyssnat mer på jazz för att få ett flyt i läsningen, eller kanske så är detta helt enkelt inte en bok för mig. Kerouacs roman är intensiv! Jag kan förstå vad som ansågs vara så revolutionerande med Kerouacs språk, som är väldigt inspirerat av bebop-jazzen, men jag tycker att det stundom blir jobbigt att läsa, och jag tror att denna bok gör sig bäst i små portioner. Och absolut inte som sträckläsningsbok.
Jag har rätt så svårt att få grepp om personerna i romanen, förutom Sal Paradise och hans högst osympatiske vän Dean Moriarty, som jag bara stör ihjäl mig på. En rad olika personer susar förbi, dyker upp igen och försvinner lika snabbt. Min uppfattning om På väg är att varje kapitel och del bara är en upprepning av de galna bilfärderna och sprit- och drogfesterna. Jag hittade en recension från SvD där Magnus Eriksson menar att vissa romaner, däribland På väg, bör läsas innan man nått 20-strecket för att man ska kunna identifiera sig känslomässigt, och jag kan nog inte annat än att instämma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar