På västfronten intet nytt

Jag har inte läst någon så blodig och detaljerad beskrivning av krigsslag sen jag läste Iliaden. För Iliaden är mycket detaljrik vad gäller skador och de sätt som grekerna stupar på. Men till skillnad från Iliaden så är På västfronten intet nytt enklare att relatera till, av flera uppenbara anledningar, och därmed också mycket otäckare.

E.M Remarque deltog själv som soldat vid västfronten under första världskriget och det han upplevde fick ligga till grund för På västfronten intet nytt. Remarque skrev boken 1929 och fortfarande räknas den som en av de största antikrigsromanerna.

Paul är bara nitton, men redan erfaren soldat för den tyska armén vid västfronten. Paul berättar om krigets vardag i skyttegravarna vid fronten och i barackerna och hur han tillsammans med en hel generation unga män blir allt mer förstörda och avtrubbade ju längre tiden lider. Paul känner sig mer eller mindre lurad av tidigare generationers patriotism och hyllningar av fädernelandet, vilket lockade honom och hans kamrater att ta värvning tidigare än nödvändigt. De har inte upplevt smutsen, ångesten och det lidande som krigets alla soldater får utstå till följd av nationens krigsivrare. Rädslan att inte få återse sina nära och kära är ständigt närvarande, men också tvivlen på hur man ska kunna anpassa sig till ett normalt liv igen efter tiden vid fronten. Om man nu klarar sig levande ur kriget.

Men här finns också avsnitt av glädje, upptåg och kamratskap mellan soldaterna som väger upp en liten del av den tunga och smutsiga skildringen av livet vid fronten. Remarque skriver själv att boken varken vill vara en anklagelse eller bekännelse, utan endast ett försök att berätta om en generation som förstördes under kriget. Men likväl är På västfronten intet nytt en anklagelse mot de krigets herrar för vilka så många stupade. Boken var en av de första att hamna på nazisternas bokbål på 1930-talet, vilket säger en del om dess tyngd.